Attackerna i tisdags mot amerikanska beskickningar i Kairo och Benghazi passar in i ett bekant mönster av islamistisk skrämseltaktik och Västvärldens eftergivenhet som går tillbaka till Salman Rushdie-affären 1989. Obama-administrationens loja svar på mordet på amerikanska diplomater ökar sannolikheten för fler sådana attacker.
 Lågor den 11 september inne i det amerikanska konsulatet i Benghazi. |
Rushdie-krisen bröt ut plötsligt när Irans härskare Ayatollah Khomeini utfärdade ett dödspåbud mot en författare för att han skrivit en magisk realistisk novell, Satansverserna och förklarade att boken var "emot Islam, Profeten och Koranen". Den incidenten har följts av en lång lista liknande attacker – Amerikanska Högsta Domstolens skulpturfris 1997, amerikanska evangeliska ledaren Jerry Falwell 2002, Newsweek 2005, de danska skämtteckningarna 2006, Påven Benedict XVI också 2006, Floridapredikanten Terry Jones 2010 och amerikanska soldater i Afghanistan tidigt 2012. I vart och ett av dessa fall ledde en upplevd förolämpning till våldsamma handlingar, ibland mot västerlänningar men mer ofta bland muslimer själva.
Faktiskt så orsakade händelsen 2010 omkring 19 dödsfall i Afghanistan, vilket fick David Goldman, då från tidskriften First Things att anmärka att "en galning bärande en tändsticka och ett exemplar av Koranen kan göra mer skada för den muslimska världen än en busslast med självmordsbombare…. Vad är värdet i dollar på skadorna från en begagnad Koran i pocketutgåva"? Goldman spekulerade om hur underrättelseorganisationer skulle kunna lära sig från Jones och för några få dollar så omfattande anarki.
Hittills har anfallen 2012 lett till fyra amerikaners död, fler kommer troligen att följa. Jones (med hans "International Judge Muhammad Day") och Sam Bacile (som kanske inte ens existerar men påstås ha skapat den anti-islamiska video som var huvudinspiration för våldet den 11 september) kan inte endast orsaka dödsfall efter behag utan de kan också sätta käppar i hjulet för de amerikansk-egyptiska relationerna och till och med bli en faktor i ett amerikanskt presidentval.
 En stillbild från den antiislamiska filmen som ledde till demonstrationer i Egypten. |
Vad Obama-administrationen beträffar: de agerar på sitt sedvanliga eftergivna och ursäktande sätt, man skyller på Islams kritiker. "USAs ambassad i Kairo fördömer de fortsatta försöken av vilseledda individer att såra muslimers religiösa känslor. … Vi avvisar bestämt agerandet av dem som missbrukar den universella rättigheten av yttrandefrihet till att såra andras religiösa åskådning". Därefter så bekräftade utrikesminister Hillary Clinton ("USA beklagar djupt varje medvetet försök att förringa andras religiösa åskådning") och Barack Obama ("USA avvisar varje försök att förringa andras religiösa åskådning") det initiala krälandet.
 Tweet från amerikanska ambassaden i Kairo. |
Republikanernas presidentkandidat Mitt Romney genmälde helt rätt att "Det är skandalöst att Obama-administrationens första reaktion inte var att fördöma attackerna mot våra diplomatiska beskickningar utan att sympatisera med dem som utförde attackerna". Detta argument får väldigt långtgående konsekvenser, inte så mycket för valet (Iran är huvudfrågan för utrikespolitiken där) utan därför att sådan svaghet sporrar islamister att återigen attackera både för att tysta kritik mot Islam och för att påtvinga en variant av Sharia eller islamisk lag på Västvärlden.
Terry Jones, Sam Bacile och deras framtida efterhärmare vet hur man provocerar muslimer till våldshandlingar, förödmjukar västerländska regeringar och skapar historia. Islamisterna å sin sida vet hur man utnyttjar Jones och de andra. Det enda sättet att få stopp på detta kretslopp är för regeringar att stå fast vid sina principer: "Medborgare har yttrandefrihet, vilket specifikt betyder rätten att förolämpa och förarga. Myndigheterna skall skydda denna rättighet. Muslimer har inga speciella privilegier utan omfattas av samma yttrandefrihetsreglar som alla andra. Låt oss vara ifred".
