Arkitekterna bakom Osloavtalet förstod Jerusalems makt. Av rädsla för att bara en diskussion om den heliga stadens framtid skulle få den bräckliga vapenvilan mellan israeler och palestinier att spricka, försökte de skjuta på ämnet tills alla andra frågor hade lösts. Men det är nu alltför uppenbart att detta tillvägagångssätt har misslyckats. Förra september orsakade öppnandet av en ny ingång till den forntida Hasmoneiska tunneln ett upplopp, samtidigt som byggandet nyligen av flerbostadshus på en tom tomt i östra Jerusalem har gjort att dialogen mellan Netanyahu och Arafat kommit till ett bittert och blodigt stillastående. Så därför måste de internationella aktörerna börja göra vad de hade hoppats kunna skjuta upp: gå igenom judarnas och muslimernas motstridiga krav på staden som Kung David trädde in i för tre tusen år sedan.
Debatten är viktig. I Jerusalem är teologiska och historiska argument viktiga, de fungerar ofta som juridiska anspråk. Styrkan i dessa argument kommer slutligen att hjälpa till att avgöra vem som skall styra staden. Redan hör vi den rituella och relativistiska klichén att Jerusalem är "en stad som är helig för båda folken". Men som de flesta klichéer är denna mer falsk än sann. Jerusalem är den huvudsakliga religiösa staden inom Judendomen, ett ställe så heligt att inte bara dess jord utan till och med dess luft anses vara helig. Judar ber i riktning mot Jerusalem, åberopar dess namn i slutet på varje måltid och avslutar Pesach-gudstjänsten med det längtansfulla uttalandet "Nästa år i Jerusalem".
Däremot är Jerusalem inte en plats som muslimer vänder sig i riktning mot när de ber. Den har inget direkt samband med någon händelse i Muhammeds liv. Och den nämns inte ens vid namn i Koranen. Staden blev aldrig ett kulturellt center eller var huvudstad i någon suverän muslimsk stat. Jerusalem har bara varit viktig för muslimer under korta perioder under de senaste tretton århundraden, och när den har varit viktig, som idag, är det på grund av politik.
Historien börjar år 622 efter vår tideräkning när Profeten Muhammed flydde från sin hemstad Mecka till Medina, en stad med en stor judisk befolkning. Han anammade ett antal judiskliknande sedvänjor: en Yom Kippur-liknande fasta, ett syngagogsliknande bönehus och kosher-liknande matlagar. Muhammed anammade också den judiska sedvänjan att stå vänd i riktning mot Tempelberget i Jerusalem under bön; "Han valde det Heliga Huset i Jerusalem för att blidka Bokens folk (det vill säga judarna)" noterar At-Tabari, en tidig muslimsk Korankommentator "och judarna var glada". Moderna historiker instämmer: W. Montgomery Watt, en ledande levnadstecknare av Muhammed, tolkar profetens "långtgående eftergifter till judarnas känslor" som del av hans "önskan till försoning med judarna".
Men judarna kritiserade den nya religionen och avvisade Muhammeds gester vilket ledde till att Muhammed så småningom bröt med dem, förmodligen tidigt år 624. Det mest dramatiska tecknet på denna förändring kom i ett avsnitt i Koranen (2:142-52) där de troende beordras att inte längre stå vända mot Syrien när de ber utan mot Mecka istället. (Koranen och andra källor nämner endast riktningen som "Syrien"; annan information gör klart att "Syrien" betyder Jerusalem). Denna episod startade ett mönster som skulle upprepas många gånger under de följande århundradena: Muslimer har tagit ett seriöst religiös intresse i Jerusalem när det varit som mest påfallande att det tjänat dem politiskt; och när det politiska klimatet har ändrats har det religiösa intresset avtagit.
Under århundradet efter Muhammeds död gjorde politiska skäl att den Damaskusbaserade Umayyad-dynastin, som kontrollerade Jerusalem, gjorde staden till en helig stad för Islam. Indragna i hård konkurrens med en oliktänkande ledare i Mecka försökte Ummayyad-härskarna minska Arabiens inflytande på Jerusalems bekostnad. De stödde en litteraturgenre som prisade "Jerusalems dygder" och spred ut berättelser om vad profeten sagt och gjort (kallade för hadither) som var fördelaktiga för Jerusalem. Under åren 688-691 byggde de Islams första stora byggnad, Klippmoskén, ovanpå resterna av det Judiska Templet. De till och med tolkade om Koranen för att få in Jerusalem. I Koranens beskrivning av Muhammeds nattliga resa (isra') står det: "(Gud) tar sin tjänare (det vill säga Muhammed) på natten från den heliga moskén till moskén som ligger längst bort". När detta avsnitt i Koranen först uppenbarades år 621 existerade det redan ett ställe i Mecka som kallades för den Heliga Moskén. Däremot var "den moské som ligger längst bort" ett uttryck, inte en plats. Vissa av de tidiga muslimerna förstod det som metaforiskt eller som en plats i himlen. Och om den "moské som ligger längst bort" fanns på jorden verkar Palestina vara ett osannolikt ställe, för på andra ställen i Koranen (30:1) kallas den regionen "det närmaste landet" (adna al-ard).
Men år 715 byggde Umayyaderna en moské i Jerusalem, också denna gång på Tempelberget, och kallade det för Moskén längst bort (al-Masjid al-Aqsa, eller al-Aqsa Mosque). Med detta så införde Ummayyaderna inte endast Jerusalem i Koranen retroaktivt utan man gav det dessutom en framträdande roll i Muhammeds liv. För om "moskén som ligger längst bort" finns i Jerusalem så skedde Muhammeds Nattliga resa och hans efterföljande uppstigande till himlen (mi'raj) också från Tempelberget.
Men Jerusalem fortsatte att vara teologiskt viktig endast när det var viktigt politiskt och när Umayyad-dynastin kollapsade år 750 föll Jerusalem i stort sett i glömska. Under de följande tre och ett halvt seklen så förlorade böcker som prisade staden i popularitet och byggandet av ärofulla byggnader inte bara upphörde utan även de redan befintliga byggnaderna föll i ruiner (Klippmoskén kollapsade år 1016). "Det finns få lärda män och många kristna" beklagade sig en infödd muslim i Jerusalem på niohundratalet. Den nya dynastins härskare blödde Jerusalem och den omgivande landsbygden genom vad F.E. Peters från New York University kallar "deras rovgirighet och deras vårdslösa likgiltighet".
I början på niohundratalet, säger Peters, hade muslimskt styre över Jerusalem "en nästan vardaglig" kvalité utan "någon särskild politisk betydelse". Faktum är att till och med Korsfararnas erövring av staden år 1099 väckte till att börja med endast en svag muslimsk reaktion: "man märker varken chock eller en känsla av religiös förlust och förnedring" säger Emmanuel Sivan från Hebreiska Universitetet, en forskare på denna tidsepok.
Först när de militära ansträngningarna att återta Jerusalem blev allvarliga omkring 1150 betonade muslimska ledare Jerusalems betydelse för Islam. Återigen uppstod hadither om Jerusalems helighet och böcker om "Jerusalems dygder" dök upp. En hadith lade ord i munnen på Profeten Muhammed och påstod att han sagt att efter hans egen död är risken att Jerusalem faller i händerna på otrogna den näst största katastrofen som Islam står inför.
Efter Saladins återerövring och sedan Jerusalem återigen var tillbaka i muslimska händer avtog intresset för Jerusalem så till den grad att en av Saladins sonsöner tillfälligt avstod staden 1229 till Kejsaren Friedrich II i utbyte mot tyskens löfte om militärt bistånd mot hans bror. Men att Jerusalem återigen var i kristna händer provocerade fram starka muslimska känslor. Som ett resultat av detta återtog muslimer år 1244 staden. Psykologin bakom är värd att notera: att kristna riddare reste från fjärran länder för att göra Jerusalem till deras huvudstad gjorde staden mer värdefull i muslimska ögon. Sivan skriver "Det var en stad som var starkt eftertraktad av fienden till tron och blev därmed, i ett slags spegelbildssyndrom, kärt för muslimska hjärtan".
Staden förföll därefter i sin vanliga glömska i nästan åtta århundraden. Tempelbergets helgedomar övergavs och förföll. Under det Osmanska styret (1516-1917) led Jerusalem förödmjukelsen av att behandlas som en skattgård för icke-bofasta tjänstemän, som var där för ett år (och därför mycket rovgiriga). De turkiska myndigheterna fick in pengar genom att lura europeiska besökare och gjorde därför få ansträngningar att främja Jerusalems ekonomi. Skattlistorna visar att tvål var stadens enda exportvara. År 1611 fann George Sandys att "Det är mycket förödelse; de gamla byggnaderna (förutom några få) är alla ruiner det är under all kritik". Gustav Flaubert, berömd för Madame Bovary, besökte staden 1850 och fann "ruiner överallt". Mark Twain skrev 1867 att Jerusalem "har förlorat all sin gamla prakt och (har) blivit en fattig by".
I modern tid, noterar den israeliska forskaren Hava Lazarus-Yafeh, "blev Jerusalem fokus för religiös och politisk arabisk aktivitet först i början på detta sekel och endast på grund av förnyad judisk aktivitet i staden och judendomens anspråk på Västra Klagomuren". Brittiskt styre över staden, vilket varade från 1917 till 1948, galvaniserade den muslimska passionen för Jerusalem. Den palestinska ledaren (och muftin i Jerusalem) Hajj Amin al-Husayn gjorde Tempelberget till centrum för hans antisionistiska ansträngningar, han samlade in pengar i hela arabvärlden för restaurerandet av Klippmoskén. Arabiska politiker gjorde Jerusalem till en viktig destination; irakiska ledare kom ofta dit för att visa upp sig när de bad vid Al-Aqsa-moskén och höll eldande tal.
Men när muslimerna återtog Gamla stan med dess islamiska helgedom 1948 så förlorade de snabbt intresse för den. En liten upphetsning märktes när de jordanska styrkorna intog den muromgärdade staden 1948 – som framgår av att den koptiske biskopen krönte kung 'Abdallah till "Kung i Jerusalem" i november det året – men sedan satte den vanliga tristessen in. Hashemiterna hade inte mycket till övers för Jerusalem där några av deras värsta fiender bodde och där 'Abdallah själv sköts till döds 1951. Faktiskt så gjorde Hashemiterna ett medvetet försök att minska den heliga stadens betydelse till förmån för deras huvudstad Amman. Jerusalem hade tjänat som den brittiska administrationens huvudstad men nu stängdes alla regeringskontor (förutom turistkontoret). Jordanierna stängde också vissa lokala institutioner (med andra ord det Arabiska högre utskottet) och flyttade andra till Amman (departementet för de palestinska waqf, eller religiösa donationerna).
Deras ansträngningar lyckades. Återigen blev arabiska Jerusalem en isolerad provinsiell stad, nu till och med mer obetydlig än Nablus. Ekonomin stagnerade och flera tusen lämnade det arabiska Jerusalem. Samtidigt som Ammans befolkning blev fem gånger fler under perioden 1948-1967 så växte Jerusalem med endast 50 procent. Amman valdes till platsen för landets första universitet såväl som till platsen för den kungliga familjens många residens. Det kanske mest förolämpande av allt var att den jordanska radion sände fredagsbönerna inte från al-Aqsa-moskén utan från en moské i Amman.
Jordanien var inte heller ensam om att ignorera Jerusalem; staden försvann i stort sett från den arabiska diplomatiska kartan. Inga utländska arabiska ledare kom till Jerusalem mellan 1948 och 1967, och till och med Kung Hussein besökte sällan staden. Kung Faisal från Saudiarabien talade ofta efter 1967 om sin längtan efter att be i Jerusalem, men han verkar aldrig ha brytt sig om att be där när han hade chansen. Det kanske mest anmärkningsvärda är att den Palestinska Befrielseorganisationens grunddokument, den Palestinska nationella stadgan från 1964 inte ens nämner Jerusalem en enda gång.
Allt detta ändrades abrupt efter juni 1967 när Gamla stan kom under israeliskt styre. Som under den brittiska perioden gjorde palestinierna återigen Jerusalem till centrum för sitt politiska program. Bilder på Klippmoskén dök upp överallt, från Yasser Arafats kontor till livsmedelsbutiken på hörnet. PLOs Konstitution från 1968 beskrev Jerusalem som "sätet för den Palestinska Befrielseorganisationen".
Palestinierna var inte heller ensamma om det förnyade intresset. "Som under korsriddarperioden" påpekar Lazarus-Yafeh "började många muslimska ledare återigen betona Jerusalems helighet i islamsk tradition", de till och med dammade av gamla hadither för att backa upp sina krav. Jerusalem blev en grundpelare för Arabförbundet och FNs resolutioner. De tidigare så snåla jordanska och saudiarabiska regeringarna gav nu frikostiga donationer till Jerusalem waqf.
Precis som under det brittiska mandatet har Jerusalem sedan 1967 återigen blivit det huvudsakliga verktyget för att mobilisera internationell muslimsk opinion. En brand i al-Aqsa-moskén 1969 gav den saudiske Kung Faisal tillfälle att sammankalla tjugofem statsöverhuvuden och skapa den Islamiska konferensorganisationen, ett FN för muslimer. Sedan den islamiska revolutionen har Irans enrial-mynt och 1000-rial sedlar haft bilder på Klippmoskén. Iranska soldater i krig med Saddam Husseins styrkor på 1980-talet fick primitiva kartor med stigar markerade genom Irak och vidare till Jerusalem. Ayatollah Khomeini förklarade i ett dekret sista fredagen i Ramadan som Jerusalem Dagen.
Sedan den israeliska erövringen har några ideologer försökt fastställa den historiska basen för islamisk anknytning till Jerusalem med tre huvudargument, alla historiskt tvivelaktiga. För det första hävdar de en muslimsk anknytning som är äldre än den judiska. Ghada Talhami, en forskare vid Lake Forest College, hävdar att "Det finns andra heliga städer i Islam men Jerusalem intar en speciell plats i muslimers hjärtan och sinnen eftersom dess öde alltid har varit sammanflätad med deras". Alltid? Jerusalems grundande fördaterar Islam med omkring två årtusenden så hur kan det vara? Ibrahim Hooper, nationell kommunikationsdirektör för det Washingtonbaserade Rådet för amerikansk-islamiska relationer förklarar: "Muslimernas anknytning till Jerusalem börjar inte med profeten Muhammed, det börjar med profeterna Abraham, David, Salomon och Jesus, som också är Islams profeter". Med andra ord så var de centrala personerna inom Judendom och Kristendom i verkligheten urmuslimer.
För det andra, och lika anakronistiskt är påståendet att Koranen nämner Jerusalem. Hooper (och andra) påstår att "Koranen hänvisar till Jerusalem genom sin islamiska mittpunkt, al-Aqsa-moskén". Men detta hänger inte alls ihop: en moské som uppfördes ett sekel efter att Koranen gavs kan inte fastslå vad en koranvers ursprungligen betydde.
För det tredje, vissa muslimer förnekar att Jerusalem överhuvudtaget är viktigt för judarna. Abd al-Malik Dahamshe, en arabisk parlamentsledamot i Israels parlament, hävdade helt sonika förra månaden att "Västra Muren inte har anknytning till resterna av det Judiska Templet". En fundamentalistisk israelisk arabisk ledare gick ännu längre och meddelade att "Det är förbjudet för judar att be vid Västra Muren". Eller med den kortfattade formuleringen på en palestinsk protestbanderoll nyligen: "Jerusalem är arabiskt".
Trots de högljudda påståendena att Jerusalem är fundamental för Islam så innehåller religionen en recessiv men ihållande anti-Jerusalem känsla. Den kanske mest framstående anhängaren av denna åsikt var Ibn Taymiya (1263-1328), en av Islams strängaste och mest inflytelserika religiösa tänkare. (Wahhabiterna i Arabien är hans nutida efterföljare). I ett försök att rena Islam från tillägg och ogudaktighet avvisade Ibn Taymiya Jerusalems helighet som ett judiskt och kristet begrepp och ett begrepp från den gamla Umayyad-rivaliteten med Mecka. Mer allmänt så visste lärda muslimer som levde under åren efter korstågen att den stora uppmärksamhet som gavs till hadither som framhävde Jerusalems helighet var ett resultat av Kontrakorståg – det vill säga av politisk nödvändighet – och behandlade det försiktigt.
Vissa tidiga hadither som erinrar om att Gud en gång i tiden fått muslimerna att vända sig i riktning mot Jerusalem när de bad och sedan istället vände de mot Mecka, visade att muslimer specifikt vänder sig bort från Jerusalem när de ber, ett avvisande som överlevet i en rudimentär form; det är ingen tillfällighet att han som ber i al-Aqsa moskén står med ryggen mot Tempelområdet som judarna vänder sig till när de ber.
I Jerusalem är teologiska och historiska argument i princip rättsliga anspråk som är avgörande för vem som bestämmer. Detta innebär att det faktum att politik så länge har underblåst den muslimska anknytningen till Jerusalem får två konsekvenser. För det första pekar det på den relativt svaga islamiska anknytningen till staden, en anknytning som uppstått lika mycket på grund av vardagliga behov som från oföränderliga anspråk på religion. För det andra tyder det på att det muslimska intresset inte ligger så mycket i att kontrollera Jerusalem som i att neka någon annan kontroll över staden. Jerusalem kommer aldrig att bli mer än en sekundär stad för muslimer.
Mecka däremot är Islams eviga stad, platsen där muslimer tror att Abraham nästan offrade Isaks bror Ishmael och i vars riktning muslimer vänder sig när de ber fem gånger om dagen. Icke-muslimer är strängt förbjudna där och "blotta nämnandet av stadens namn fyller muslimska hjärtan med vördnad" skriver Abad Ahmad från det Islamic Society of Central Jersey. Grovt talat så är Mecka för muslimerna vad Jerusalem är för judarna. Och precis som muslimer styr över ett odelat Mecka så borde judarna styra över ett odelat Jerusalem.
