Den USA-sponsrade israelisk-palestinska "fredsprocessen" började i december 1988 när den Palestinska befrielseorganisationens ledare Yasser Arafat uppfyllde de amerikanska villkoren och "accepterade FNs Säkerhetsråds resolution 242 och 338, erkände Israels rätt att existera och tog avstånd från terrorism" (med Arafats kraftiga brytning på engelska lät det som han "tog avstånd från turism").
 Det var stora nyheter i december 1988 när Arafat sade att han skulle avstå från terrorism. |
Fredsprocessen fick ett abrupt slut i december 2016 när FNs Säkerhetsråd antog resolution 2334. Khaled Abu Toameh, förmodligen den mest insatta analytikern av palestinsk politik, tolkar resolutionen som ett besked till palestinierna att: "Glöm bort förhandlingar med Israel. Fortsätt att sätta press på omvärlden att de ska tvinga Israel att följa resolutionen, att de ska ge upp och ge er allt ni kräver".
När 28 år av frustration och meningslöshet närmar sig slutet är det hög tid att ställa frågan "Vad kommer härnäst?"
Jag föreslår en israelisk seger och en palestinsk förlust. Det vill säga, Washington bör uppmuntra israelerna att vidta åtgärder som får Mahmoud Abbas, Khaled Mashal, Saed Erekat, Hanan Ashrwi och de övriga att inse att spelet är slut, att oavsett hur många resolutioner FN antar så är deras oanständiga dröm om att eliminera den judiska staten överspelad, att Israel är permanent, stark och tuff. Efter att ledningen har insett denna verklighet kommer den palestinska befolkning i stort att följa efter, såväl som andra arabiska och muslimska stater, vilket kommer att leda till en lösning på konflikten. Palestinierna kommer att tjäna på detta genom att slutligen befrias från en dödskult för att istället kunna fokusera på att bygga upp sin egen politik, samhälle, ekonomi och kultur.
 Dags för Mahmoud Abbas (v), Khaled Mashal och de övriga att inse att spelet är slut – och att de förlorade. |
Den blivande Trump-administrationens Mellanösternpolitik är fortfarande oklar men den tillträdande presidenten Trump har själv högljutt motsatt sig Resolution 2334 och har signalerat (till exempel genom sitt val av David M. Friedman som ambassadör till Israel) att han är öppen för en dramatisk ny inställning till konflikten, en som är betydligt mer gynnsam för Israel än Barack Obamas. Med sin livslånga strävan efter att vinna ("Vi kommer att vinna så mycket om jag blir vald att ni kanske tröttnar på att vinna") kommer Trump förmodligen att dras till en strategi som går ut på att vår sida vinner och den andra sidan förlorar.
Seger stämmer också med Israels premiärminister Benjamin Netanyahus sinnesstämning. Han är inte bara rasande över att ha blivit övergiven av FN, han har en ambitiös vision av Israels globala betydelse. Att han dessutom nyligen fotograferades bärande på en bok av historikern John David Lewis Nothing Less than Victory: Decisive Wars and the Lessons of History (Princeton University Press, 2010) är ett tecken på att han uttryckligen tänker i termer av seger i krig; Lewis tar i sin bok upp sex fallstudier, han drar slutsatsen att i vart och ett av dem "vände krigsvågen när den ena sidan smakade på nederlag och deras vilja att fortsätta kollapsade i stället för att stärkas".
 Netanyahu bärande John David Lewis "Nothing Less than Victory". |
Slutligen så är det rätt tid när det gäller större regionalpolitiska trender. Att Obama-administrationen i praktiken blev en allierad till den Islamiska republiken Iran skrämde Sunniarabiska stater, med Saudiarabien i spetsen, till att blir betydligt mer realistiska än någonsin tidigare; för första gången behöver de Israel, "Palestinafrågan" har förlorat en del av sin betydelse och arabiskt högmod när det gäller Israel som ärkefiende har till en viss del övergivits vilket skapar en aldrig tidigare skådad potentiell flexibilitet.
Av dessa fyra skäl – Säkerhetsrådets Resolution 2334, Trump, Netanyahu och Iran – är det nu rätt tid att möta det nya året och den nya administrationen med en omarbetad Mellanösternpolitik, en som syftar till att Palestinierna får "smaka på nederlag".
