Israelisk-palestinsk diplomati passar tyvärr in i den klassiska beskrivningen av vansinne: "att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". De identiska antagandena – land-för-fred och tvåstatslösningen, där bördan främst ligger på Israel – ligger fast oavsett hur många gånger de misslyckas. Decennier av vad insiders kallar "fredprocessande" har gjort att situationen är värre nu än när de startade, ändå fortsätter stormakterna med att sända diplomat efter diplomat till Jerusalem och Ramallah med den ständiga förhoppningen att nästa förhandlingsrunda kommer att leda till det gäckande genombrottet.
Tiden är mogen för en ny strategi, ett grundläggande nytänkande av problemet. Ett som bygger på Israels framgångsrika strategi som den genomfördes under dess första 45 år. Misslyckandet för israelisk-palestinsk diplomati sedan 1993 visar på att det är denna strategi – med tyngdpunkt på israelisk tuffhet i jakten på seger – som behövs. Detta skulle paradoxalt nog kanske gynna palestinierna och stärka amerikanskt stöd.
I. Det nästan omöjliga med en kompromiss
Sedan Balfourdeklarationen 1917 har palestinier och israeler strävat efter varaktiga och motsatta mål.
 Denna typiska karta på arabiska visar "Palestina min brud" där Israel tagits bort. |
Under åren före bildandet av den nya staten formulerade muftin av Jerusalem, Amin al-Husseini, en politik för avvisning eller eliminering av alla spår av judisk närvaro i vad som nu är territoriet Israel. [1] Denna politik gäller fortfarande. Kartor på arabiska som visar ett "Palestina" som ersätter Israel symboliserar denna fortsatta strävan. Avvisandet går så djupt att det är drivkraften inte endast för palestinsk politik utan för mycket av palestinskt liv. Konsekvent, energiskt och uthålligt har palestinierna fortsatt avvisningen via tre huvudsakliga tillvägagångssätt: demoraliserande av sionister genom politiskt våld, skadande av Israels ekonomi genom handelsbojkotter, och försvagandet av Israels legitimitet genom att vinna utländskt stöd. Skillnaderna mellan palestinska fraktioner tenderar att vara taktiska: Prata med israelerna för att vinna eftergifter från dem eller inte? Mahmoud Abbas representerar det första synsättet och Khaled Mashal det senare.
På den israeliska sidan är nästan alla överens om behovet av att bli accepterade av palestinierna (och andra araber och muslimer); skillnaderna är också här taktiska. David Ben-Gurion föreslog ett sätt, att visa palestinierna vad de kan tjäna på Sionismen. Vladimir Jabotinsky utvecklade ett motsatt synsätt, han hävdade att sionister inte har något annat val än att bryta palestiniernas obändiga vilja. Deras rivaliserande synsätt ligger fortfarande till grund för Israels utrikespolitiska debatt, med Isaac Herzog arvtagare till Ben-Gurion och Benjamin Netanyahu till Jabotinsky.
Dessa två ändamål – avvisande och acceptans – har i stort sett förblivit oförändrade under ett sekel; dagens Palestinska myndighet, Hamas, Arbetarpartiet, Likud är ättlingar i rakt nedstigande led till Husseini, Ben-Gurion och Jabotinsky. Olika ideologier, mål, taktiker, strategier och aktörer innebär att det har varit variation i detaljer medan grunderna anmärkningsvärt nog bestått. Krig och fördrag kom och gick och ledde endast till smärre förändringar. De många stridsomgångarna fick förvånande liten inverkan på de slutliga målen medan formella överenskommelser (såsom Osloavtalet från1993) endast ökade fientligheten mot Israels existens och var därför kontraproduktiva.
Palestinskt avvisande eller accepterande av Israel är tvådelat: ja eller nej, inget däremellan. Detta gör det nästan omöjligt med en kompromiss eftersom beslutsamhet kräver att den ena sidan fullständigt överger sitt mål. Antingen ger palestinierna upp sitt sekellånga avvisande av den judiska staten eller så ger sionisterna upp sin 150-åriga strävan efter ett suveränt hemland. Något annat resultat än något av dessa två blir en instabil uppgörelse som endast kommer att fungera som en förutsättning för framtida konflikter.
"Fredsprocessen" som misslyckades
Att avskräcka, det vill säga att övertyga palestinierna och arabstaterna om att acceptera Israels existens genom att hota med smärtsam vedergällning, låg till grund för Israels formidabla historia av strategisk vision och taktiska briljans under perioden 1948 till 1993. Under denna tid fungerade avskräckning i så hög utsträckning att Israels arabiska statliga fiender såg väldigt annorlunda på landet i slutet av den perioden; 1948 förväntade sig de invaderande arabiska arméerna att strypa den judiska staten vid födelsen, men 1993 kände sig Arafat tvungen att skriva under ett avtal med Israels premiärminister.
Med detta sagt så avslutade inte avskräckning jobbet; medan israelerna byggde upp ett modernt demokratiskt, välmående och mäktigt land blev det faktum att palestinierna, araberna, muslimerna och (i allt högre grad) vänstern fortfarande avvisade det en källa till stigande frustration. Israels otåliga, alltid i farten, växande befolkning tröttnade på avskräckningens oattraktiva sidor, som till sin natur är långsam, indirekt, hård, långsam, tråkig, förödmjukande, negativ och dyr. Den är också internationellt impopulär.
Den otåligheten ledde till den diplomatiska process som kulminerade med handslaget som bekräftade undertecknandet av Oslo-avtalen på Vita Husets gräsmatta i september 1993. Under en kort period fungerade "Handskakningen" The Handshake (som det kom att kallas) mellan den palestinske ledaren Yasser Arafat och den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin som symbol för framgångsrik medling som gav båda sidor vad de mest ville ha: värdighet och autonomi för palestinierna, erkännande och säkerhet för israelerna. De belönades för detta med många utmärkelser, bland annat fick Arafat, Rabin och Israels utrikesminister Shimon Peres motta Nobels fredspris.
 Arafat, Peres och Rabin med sitt delade Nobels fredspris 1994. |
Avtalet gjorde dock snabbt båda sidor besvikna. Det är faktiskt så att medan israeler och palestinier är eniga om mycket lite annat så är de i stort sett helt eniga om att Oslo har varit en katastrof.
När palestinierna fortfarande levde under direkt israelisk kontroll före Oslo så ökade accepterandet av Israel med tiden samtidigt som det politiska våldet avtog. Invånarna på Västbanken och i Gaza kunde resa inne i landet utan checkpoints och de hade tillgång till arbetsplatser inom Israel. De gynnades av rättsstaten och en ekonomi som mer än fyrdubblades utan att vara beroende av utländskt bistånd. Skolor och sjukhus fungerade liksom flera universitet.
Yasser Arafat lovade att göra Gaza till "Mellanösterns Singapore", men hans despotism och aggression mot Israel gjorde istället hans förläning till en mardröm som mer liknade Kongo än Singapore. Han var ovillig att ge upp den permanenta revolutionen och bli en vanlig ledare för en obskyr stat och utnyttjade istället Osloavtalen till att göra palestinierna ekonomiskt beroende, tvingade dem att leva under tyranni, med misslyckade institutioner, korruption, islamism och en dödskult.
För israelerna ledde inte Oslo till det efterlängtade slutet på konflikten utan det underblåste de palestinska ambitionerna att eliminera den judiska staten. Palestiniernas ilska växte, fler israeler mördades under de första fem åren efter Osloavtalen än under de femton år som föregick det. Uppviglande tal och våldsamma handlingar sköt i höjden – och fortsätter oförminskat 23 år senare. Dessutom kostade palestinska delegitimeringsinsatser Israel internationellt när vänstern vände sig mot dem, detta har lett till sådana antisionistiska nymodigheter som FNs Världskonferens mot rasism i Durban samt Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner-rörelsen (BDS).
 Det var vid FNs Världskonferens mot rasism i Durban som vänsterorienterade anti-sionister framträdde. |
Från Israels perspektiv omintetgjorde sju år med eftergifter för att blidka Osloavtalen 1993–2000 de föregående 45 årens framgångsrik avskräckningspolitik; därefter följde sex år med ensidiga tillbakadraganden 2000-2006, vilket ytterligare begravde avskräckningspolitiken. Under årtiondet sedan 2006 har vi inte sett några större förändringar.
Osloövningen visade på det meningslösa med israeliska eftergifter till palestinierna när de senare inte lever upp till sina åtaganden. Genom att signalera israelisk svaghet gjorde Oslo en dålig situation värre. Vad som konventionellt kallas för "fredsprocessen" borde mer korrekt benämnas "krigsprocessen".
Det falska hoppet om att kunna manövrera fram en seger
Vad var det som gick så fel med vad som verkade vara så lovande avtal?
Det moraliska ansvaret för kollapsen av Oslo ligger helt och hållet hos Yasser Arafat, Mahmoud Abbas och de övriga medlemmarna av den Palestinska Myndigheten. De låtsades överge avvisningspolitiken och acceptera Israels existens men istället strävade de efter Israels eliminering på nya, mer sofistikerade sätt, som att ersätta styrka med delegitimering.
Med detta sagt så gjorde israelerna ett grundläggande misstag, efter att ha gått med på Oslo-processen under falska förespeglingar. Yitzhak Rabin sammanfattade ofta detta fel med frasen "Man sluter inte fred med vänner. Man sluter fred med väldigt motbjudande fiender". [2] Med andra ord så förväntade han sig att krig skulle avslutas genom goodwill, förlikning, medling, flexibilitet, återhållsamhet, generositet och kompromisser och allt detta skulle kulminera i undertecknandet av officiella dokument. I denna anda gick hans regering och alla följande regeringar med på stora eftergifter så till den grad att man tillät en palestinsk milis, hela tiden med förhoppningen att palestinierna skulle återgälda genom att acceptera den judiska staten.
Detta gjorde de aldrig. Tvärtom så ökade de israeliska eftergifterna palestinsk fientlighet. Varje gest radikaliserade dem ytterligare, gjorde dem upprymda och mobiliserade hela den palestinska politiska kroppen. Israeliska ansträngningar att "skapa fred" sågs som ett tecken på demoralisering och svaghet. "Smärtsamma eftergifter" minskade den palestinska vördnaden för Israel, det fick den judiska staten att framstå som sårbar och inspirerade irredentistiska drömmar om utplåning.
När man ser tillbaka är detta inte förvånande. I motsats till Rabins slagord så "sluter man inte (fred) med väldigt motbjudande fiender" utan snarare med tidigare väldigt motbjudande fiender. Det vill säga fiender som har besegrats.
Detta leder oss till nyckelbegreppet i min inställning, vilket är seger eller påtvingandet av sin vilja på fienden, tvinga honom att genom förlust att ge upp sina krigsambitioner. Historien lär oss att krig tar slut, inte genom goodwill utan genom nederlag. Den som inte vinner förlorar. Krig tar i allmänhet slut när misslyckanden får den ena sidan att förtvivla, när den sidan har övergett sina krigsambitioner och accepterat nederlag och när det nederlaget har uttömt deras vilja att kämpa. Omvänt gäller att så länge båda stridande parter hoppas kunna uppnå sina krigsmål, så länge fortsätter också striderna eller kan potentiellt återupptas.
Tänkare och krigare genom tiderna instämmer med vikten av seger som det korrekta målet för krigsföring. Aristoteles till exempel skrev att "seger är slutet på militärens styre" och Dwight D. Eisenhower slog fast att "I krig finns det ingen ersättning för seger". Teknologiska framsteg har inte förändrat denna bestående mänskliga sanning.
 Aristoteles (384-322 F.V.T) |
Konflikterna på 1900-talet som slutade på ett avgörande sätt inkluderar Andra världskriget, Kina-Indien, Algeriet-Frankrike, Nordvietnam-USA, Storbritannien-Argentina, Afghanistan-Sovjetunionen och Kalla kriget. Nederlag är antingen ett resultat av att besegras militärt eller på grund av ackumulerade ekonomiska och politiska påtryckningar; det kräver inte en fullständig militär förlust eller ekonomisk förstörelse, än mindre förintelsen av en befolkning. USAs enda förlust till exempel, i Sydvietnam 1975, skedde inte på grund av ekonomisk kollaps eller för att ammunitionen tog slut eller på grund av att man förlorade på slagfältet (den amerikanska sidan vann markstriderna) utan på grund av att amerikanerna förlorade viljan att fortsätta kriga.
Faktum är att 1945 markerar en skiljelinje. Innan dess var det en överväldigande militär överlägsenhet som krossade fiendens vilja att kämpa; sedan dess har framgångar på slagfältet sällan inträffat. Överlägsenhet på slagfältet innebär inte längre som det en gång gjorde att man bryter fiendens vilja att slåss. Med Clausewitz ord är det nu moral och vilja som är tyngdpunkterna, inte stridsvagnar och fartyg. Trots att fransmännen utmanövrerade och hade fler vapen än sina fiender i Algeriet, liksom amerikanerna i Vietnam och Sovjetunionen i Afghanistan, så förlorade alla dessa makter sina krig. Omvänt, de förluster arabstaternas led på slagfältet1948-1982, Nordkorea 1950–1953 och Irak 1991 och 2003 resulterade inte i kapitulation och nederlag.
När den förlorande sidan inte överger sina krigsmål är återupptagandet av krig en möjlighet, till och med sannolikt. Tyskland behöll sitt mål att styra Europa efter sin förlust i Första världskriget och vände sig till Hitler för ett nytt försök, vilket gjorde att de allierade siktade på fullständig seger för att säkerställa att Tyskland inte försökte en tredje gång. Koreakriget slutade 1953 men Nord och Syd har båda hållit fast vid krigsmål, vilket innebär att konflikten kan återupptas när som helst, liksom krig mellan Indien och Pakistan. Araberna har förlorat alla krig mot Israel (1948–1949, 1956, 1967, 1973 och 1982) men såg länge sina förluster som enbart övergående och försökte igen.
II. Det hårda arbetet med att vinna
Hur skulle Israel kunna förmå palestinierna att upphöra med avvisningspolitiken?
Till att börja med, en färgstark samling (ömsesidigt uteslutande) planer på att få slut på konflikten till Israels fördel har dykt upp under årtiondena. [3] Från mjukast till tuffast inkluderar dessa:
- Territoriellt tillbakadragande från Västbanken eller territoriella kompromisser på Västbanken.
- Arrendera marken där israeliska städer är byggda på Västbanken.
- Hitta kreativa sätt att dela upp Tempelberget.
- Utveckla den palestinska . ekonomin.
- Uppmuntra palestinierna till god samhällsstyrning god samhällsstyrning.
- Utplacera internationella styrkor.
- Samla in pengar internationellt (enligt samma modell som Marshallplanen).
- Ensidighet (bygga en mur).
- Insistera på att Jordanien är Palestina.
- Förbjuda israeliskt medborgarskap för illojala palestinier.
- Utvisa palestinier från land som kontrolleras av Israel.
Problemet är att ingen av dessa planer tar upp behovet av att bryta den palestinska viljan att kämpa. De hanterar alla konflikten utan att lösa den. De försöker alla manövrera fram seger med hjälp av olika tricks. Precis som Oslo-förhandlingarna misslyckades kommer också alla andra planer som försöker undvika det hårda arbetet med att vinna att misslyckas.
Detta historiska mönster innebär att Israel endast har ett alternativ om man vill bli accepterade av palestinierna: en återgång till sin gamla avskräckningspolitik, att straffa palestinierna när de attackerar. Avskräckningspolitik innebär mer än tuff taktik, vilket alla israeliska regeringar bedriver; det kräver en systempolitik som uppmuntrar palestinierna att acceptera Israel och avskräcker dem från avvisningspolitik. Det kräver en långsiktig strategi som bryter viljan och får dem att ändra sig.
Att få dem att vilja ändra sig är inte någon lätt eller trevlig process men den är baserad på en politik av proportionerliga och stegvisa åtgärder. Om palestinierna gör måttliga överträdelser bör de betala måttligt; och så vidare. Reaktionerna bör bero på de specifika omständigheterna, så följande är endast allmänna förslag för Washington att föreslå, från de mildaste till de striktaste:
När palestinska "martyrer" orsakar materiella skador skall dessa betalas ur de omkring $300 miljoner i skattemedel som den israeliska regeringen för över till den Palestinska Myndigheten (PA) varje år. Reagera på handlingar vars syfte är att isolera och försvaga Israel internationellt genom att begränsa tillgängligheten till Västbanken. När en palestinsk gärningsman dödas, begrav kroppen tyst och anonymt i en fattiggrav. När den Palestinska Myndighetens ledarskap uppviglar till våld, förhindra deras tjänstemän från att återvända till den Palestinska Myndigheten från utlandet. Svara på mördandet av israeler genom att expandera judiska städer på Västbanken. När officiella vapen från den Palestinska Myndigheten vänds mot Israel, konfiskera dessa och förbjud nya och om detta upprepas, demontera den Palestinska Myndighetens säkerhetsinfrastruktur. Om våldet fortsätter, dra ner på och stäng sedan av det vatten och den elektricitet som Israel tillhandahåller. När det gäller skjutvapen, granatkastare och raketer, ockupera och ta kontroll över de områden från vilka dessa härrör.
Naturligtvis går dessa åtgärder stick i stäv med konsensussynsättet i Israel idag, ett synsätt som försöker mer än något annat att hålla palestinierna lugna. Men detta kortsynta synsätt tillkom under ständiga påtryckningar från omvärlden och i synnerhet USAs regering, för att tillgodose den Palestinska Myndigheten. Avlägsnandet av sådana påtryckningar kommer utan tvekan att uppmuntra israeler till att anamma den mer offensiva taktik som beskrivs här.
Verklig fred innebär att finna sätt att tvinga palestinierna att förändra sig, ge upp sin avvisningspolitik, acceptera judar, sionismen och Israel. När tillräckligt många palestinier ger upp drömmen om att eliminera Israel kommer de att göra de eftergifter som är nödvändiga för att få slut på konflikten. För att få slut på konflikten måste Israel övertyga fler än 50 procent av palestinierna att de har förlorat.
Målet här är inte palestinsk kärlek för Sion utan en nedstängning av krigsapparaten: nedläggning av självmordfabriker, övergivande av demoniseringen av judar och Israel, erkännande av de judiska banden till Jerusalem och "normalisering" av relationerna med israelerna. Palestinskt accepterande av Israel kommer att uppnås när våldet under en längre period och utan undantag upphör och ersätts med skarpt formulerade uppmaningar och insändare. Symboliskt nog kommer konflikten att vara över när judar boende i Hebron (på Västbanken) inte behöver fler säkerhetsåtgärder än palestinier som bor i Nazareth (i Israel).
 Israelisk gränspolis skyddar en grupp israeliska turister som besöker Hebron i april 2014. |
Till de som tror att palestinierna är alltför fanatiska för att kunna besegras säger jag: om tyskar och japaner som inte var mindre fanatiska och betydligt mäktigare, kunde besegras i Andra världskriget och sedan bli normala medborgare, varför skulle inte palestinierna kunna det nu? Dessutom har muslimer upprepade gånger i historien gett efter för otrogna när de stått inför en beslutsam överlägsen makt från Spanien till Balkan till Libanon.
Israel har tur på två punkter. För det första så börjar inte deras ansträngningar från noll; opinionsundersökningar och andra indikatorer tyder på att 20 procent av palestinierna och andra araber konsekvent accepterar den judiska staten. För det andra så behöver de endast avskräcka palestinierna, en väldigt svag aktör, inte hela den arabiska eller muslimska befolkningen i världen. Hur svaga de än är objektivt sett (ekonomiskt, militärmakt) så driver dock palestinierna på kriget mot Israel; så när de överger avvisningspolitiken kommer andra (som marockaner, iranier, malaysier etc.) sannolikt att med tiden följa efter.
Palestinierna drar nytta av sitt nederlag
Oavsett hur mycket israelerna än tjänar på att få slut på sitt kvarvarande palestinska problem så lever de i ett framgångsrikt, modernt land som har absorberat det våld och delegitimering som påtvingats dem. [4] Opinionsundersökningar till exempel visar att israelerna är bland de nöjdaste människorna i världen och landets växande födelsetal bekräftar dessa intryck.
Palestinierna däremot sitter fast i misär och är den mest radikaliserade befolkningen i världen. Opinionsundersökningar visar ständigt att de väljer nihilism. Vilka andra föräldrar firar att deras barn blir självmordsbombare? Vilket annat folk ger högre prioritet till att skada sin granne än att förbättra sitt eget öde? Hamas och den Palestinska Myndigheten leder båda totalitära regimer som förtrycker sina undersåtar och strävar efter destruktiva mål. Ekonomin på Västbanken och Gaza är mer än någon annanstans i världen beroende av gratis pengar från utlandet vilket skapar både beroende och förbittring. Palestinska sedvänjor är bakåtsträvande och blir mer medeltida hela tiden. Ett kunnigt och ambitiöst folk är låst i politiskt förtryck, misslyckade institutioner och en kultur som firar vanföreställningar, extremism och självförstörelse.
En israelisk seger befriar palestinierna. Nederlag tvingar dem att förlika sig med sina irredentistiska fantasier och tomma revolutionsretorik. Nederlag gör dem också fria att förbättra sina egna liv. Befriade från en besatthet med folkmord mot Israel kan palestinierna bli ett normalt folk och utveckla sitt statsskick, ekonomi, samhälle och kultur. Förhandlingar skulle äntligen kunna börja på allvar. Med tanke på deras betydligt lägre utgångspunkt skulle palestinierna ironiskt nog vinna mycket mer på sitt nederlag än israelerna på sin seger.
Med detta sagt så kommer denna förändring inte att gå lätt eller snabbt: palestinierna kommer att behöva gå igenom nederlagets bittra prövning med alla dess svårigheter, förstörelse och förtvivlan när de förkastar Amin al-Husseinis smutsiga arv och sitt lands hundra år av misstag. Men det finns ingen genväg.
Behovet av amerikanskt stöd
Palestinierna har till sitt förfogande en unikt global stödtrupp bestående av FN och ett enormt stort antal journalister, aktivister, lärare, artister, islamister och vänsteranhängare. De är ingen obskyr afrikansk frihetsrörelse utan världens mest populära revolutionära kamp. Detta gör Israels uppgift lång, svår och beroende av trogna vänner. Framförallt den amerikanska regeringen.
För Washington innebär att vara hjälpfull att tvinga tillbaka parterna till fler förhandlingar och samtidigt kraftigt stödja Israels väg till seger. Detta innebär inte bara att stödja tillfälliga israeliska maktdemonstrationer utan en varaktigt och systematisk internationell insats för att arbeta med Israel, välja ut arabstater och andra för att övertyga palestinierna om det meningslösa med deras avvisningspolitik: Israel är där, det är permanent och det har brett stöd.
Detta innebär att man stödjer att Israel vidtar de tuffa åtgärder som beskrivs ovan, från att begrava mördares kroppar anonymt till att stänga ner den Palestinska Myndigheten. Det betyder diplomatiskt stöd för Israel såsom att upphäva den "palestinska flyktingfarsen" och att avvisa anspråket på Jerusalem som palestiniernas huvudstad. Det innebär också ett slut på palestiniernas förmåner om de inte arbetar för ett helt och fullt permanent accepterande av Israel: ingen diplomati, inget erkännande som en stat, inga ekonomiska bidrag och definitivt inga vapen än mindre utbildning av milis.
Israelisk-palestinsk diplomati är för tidig att tänkas på, inte förrän palestinierna accepterar den judiska staten. De centrala frågorna i Osloavtalen (gränser, vatten, beväpning, helgedomar, judiska samhällen på Västbanken, "palestinska flyktingar") kan inte framgångsrikt diskuteras så länge den ena parten fortfarande avvisar den andre. Men förhandlingar kan återupptas och återigen ta upp Oslofrågorna när den glada dagen kommer att palestinierna accepterar den judiska staten. Denna möjlighet ligger dock i en avlägsen framtid. För nu gäller att Israel måste vinna.
[1] Jag analyserade detta ämne i Commentary i december 1997 i "On Arab Rejectionism."
[2] Vilket egendomligt nog parafraserade ett uttalande från PLO-ledaren Said Hammami femton år tidigare.
[3] Jag granskade dessa förslag i detalj i Commentary i februari 2003 i "Does Israel Need a Plan?
[4] Antalet skadade och döda i trafikolyckor i Israel under perioden 2000-05 till exempel uppgick till 30 000 medan terrorismrelaterade skador uppgick till 2000.
