Israels premiärminister Benjamin Netanyahu fotograferades den 21 december bärandes på boken Nothing Less than Victory: Decisive Wars and the Lessons of History av John David Lewis (Princeton University Press, 2010). I boken tar Lewis upp sex fallstudier och hävdar att i alla de sex fallen "krigsvågen vände när den ena sidan smakade på nederlag och deras vilja att fortsätta kollapsade istället för att stärkas".
 Netanyahu bärande på John David Lewis "Nothing Less than Victory." |
Att Netanyahu överhuvudtaget tänker i dessa banor är synnerligen uppmuntrande i denna tid av förändringar, när Sunni-arabiska stater fokuserar som aldrig tidigare förr på ett icke-israeliskt hot (nämligen iranierna), Obama lämnar Israel i sticket vid FNs Säkerhetsråd och upprorspolitik hotar hela Västvärlden. Med andra ord är tidpunkten helt rätt att tillämpa Lewis argument på palestinierna. Israel hade faktiskt framgångsrikt en strategi för att tvinga fram smaken av nederlag på sina fiender under sina första 45 år, så detta skulle innebära en återgång till hur det var.
Denna strategi börjar med att erkänna att sedan Balfourdeklarationen 1917 har palestinier och israeler strävat efter statiska och motsatta mål. Palestinierna antog en politik som gick ut på avvisande vars avsikt var att eliminera varje spår av judisk närvaro i det som nu är territoriet Israel. Skillnaderna bland palestinierna tenderar att vara taktiska: Tala till israelerna för att vinna eftergifter eller hålla sig totalt avvisande? Palestinska Myndigheten representerar den första hållningen och Hamas den andra.
På den israeliska sidan är nästan alla överens om behovet av att bli accepterade av palestinierna (och andra araber och muslimer); skillnaderna är återigen taktiska. Visa palestinierna vad de kan vinna på sionismen eller bryta palestiniernas vilja? Arbetarpartiet och Likud grälar fortfarande om detta.
Dessa två strävanden – avvisning och accepterande – har i stort sett förblivit oförändrade i ett århundrade. Olika ideologier, mål, taktiker, strategier och aktörer innebär att detaljer har varierat, men det grundläggande har förblivit anmärkningsvärt oförändrat. Krig och fördrag kom och gick och ledde endast till smärre förändringar.
Att avskräcka, det vill säga att övertyga palestinierna och arabstaterna om att acceptera Israels existens genom att hota med smärtsam vedergällning, låg till grund för Israels formidabla historia av strategisk vision och taktisk briljans under perioden 1948 till 1993.
Med detta sagt så avslutade inte avskräckning jobbet; medan israelerna byggde upp ett modernt, demokratiskt, välmående och mäktigt land blev det faktum att palestinierna, araberna, muslimerna och (i allt högre grad) vänstern fortfarande avvisade det en källa till stigande frustration. Israels otåliga, alltid i farten, växande befolkning tröttnade på de långsamma och passiva aspekterna av avskräckningspolitiken.
Den otåligheten ledde till den diplomatiska process som kulminerade med handslaget som bekräftade undertecknandet av Oslo-avtalen på Vita Husets gräsmatta i september 1993. De avtalen gjorde dock snabbt båda sidor besvikna.
Att det blev så fel beror delvis på att Yasser Arafat, Mahmoud Abbas och de övriga i Palestinska Myndighetens ledning endast låtsades överge avvisningspolitiken och acceptera Israels existens medan de istället strävade efter Israels eliminering på nya, mer sofistikerade sätt, som att ersätta styrka med delegitimering.
Delvis gjorde också israelerna ett grundläggande misstag, de gick med på Osloprocessen under den falska förespeglingen att krig kan avslutas genom goodwill och kompromiss. Faktum är att de israeliska eftergifterna ökade den palestinska fientligheten.
Osloövningen visade på det meningslösa med israeliska eftergifter till palestinierna när de senare inte lever upp till sina åtaganden. Genom att signalera israelisk svaghet gjorde Oslo en dålig situation värre. Vad som konventionellt kallas för "fredsprocessen" borde mer korrekt benämnas "krigsprocessen".
Detta leder oss till mina nyckelbegrepp, seger och förlust. Seger betyder att framgångsrikt påtvinga sin vilja på fienden, tvinga honom att genom förlust ge upp sina krigsambitioner. Historien lär oss att krig tar slut, inte genom goodwill utan genom nederlag. Den som inte vinner förlorar.
Tänkare och krigare genom tiderna instämmer med vikten av seger vikten av seger som det korrekta målet för krigsföring. Aristoteles till exempel skrev att "seger är slutet på militärens styre" och Dwight D. Eisenhower slog fast att "I krig finns det ingen ersättning för seger". Teknologiska framsteg har inte förändrat denna bestående mänskliga sanning.
Israel har bara ett alternativ om man vill bli accepterade av palestinierna: en återgång till sin gamla avskräckningspolitik, att straffa palestinierna när de attackerar. Avskräckningspolitik innebär mer än tuff taktik, vilket alla israeliska regeringar bedriver; det kräver en systempolitik som uppmuntrar palestinierna att acceptera Israel och avskräcker dem från avvisningspolitik. Det kräver en långsiktig strategi som bryter viljan och får dem att ändra sig.
Målet här är inte palestinsk kärlek för Sion utan en nedstängning av krigsapparaten: nedläggning av självmordsfabriker, övergivande av demoniseringen av judar och Israel, erkännande av de judiska banden till Jerusalem och "normalisering" av relationerna med israelerna. Palestinskt accepterande av Israel kommer att uppnås när, under en utdragen period och med fullständig konsekvens, våldet upphör och ersätts med skarpt formulerade uppmaningar och insändare.
Ironiskt nog befriar en israelisk seger palestinierna genom att det tvingar dem att förlika sig med sina irredentistiska fantasier och tomma revolutionsretorik. Nederlag gör dem också fria att förbättra sina egna liv. Befriade från en besatthet med folkmord mot Israel kan palestinierna bli ett normalt folk och utveckla sitt statsskick, ekonomi, samhälle och kultur. Med detta sagt så kommer denna förändring inte gå lätt eller snabbt: palestinierna kommer att behöva gå igenom nederlagets bittra prövning med alla dess svårigheter, förstörelse och förtvivlan. Det finns ingen genväg.
För Washington innebär att vara till hjälp att man stödjer att Israel vidtar tuffa åtgärder. Det betyder diplomatiskt stöd för Israel såsom att upphäva den "palestinska flyktingfarsen" och att avvisa anspråket på Jerusalem som palestiniernas huvudstad.
Israelisk-palestinsk diplomati är för tidig att tänkas på, utan får vänta tills palestinierna accepterar den judiska staten. De centrala frågorna i Osloavtalen kan inte framgångsrikt diskuteras så länge den ena parten fortfarande avvisar den andre. Men förhandlingar kan återupptas och ta upp Oslofrågorna återigen om och när palestinierna accepterar den judiska staten. Denna möjlighet ligger dock i en avlägsen framtid. För nu gäller att Israel måste vinna.
