Min uppmaning till en israelisk seger har lett Martin Sherman, verkställande direktör för Israel Institute for Strategic Studies, att skriva en trilogi med seriös och konstruktiv kritik (här, här och här) för Israel National News. Det är på detta sätt man förbättrar en idé, så jag tackar honom.
Som svar skall jag först upprepa min tes och sedan svara på hans reservationer.
Mitt argument: Efter nästan trettio år av "fredsprocess" är de Palestinsk-israeliska relationerna sämre än när de började; därför är ytterligare försök (som de Donald Trump nu påbörjar) ett hopplöst företag. Kompromiss och "smärtsamma eftergifter" sätter inte stopp för konflikten; snarare visar historien att det är när den ena sidan ger upp som en konflikt tar slut.
Att bryta den palestinska viljan att kämpa kommer varken att bli lätt eller trevligt; men det enda alternativet är Israels försvinnande. Palestinskt accepterande av Israel urholkar antisionismen och kommer så småningom att förmå andra araber och muslimer att också gå vidare. Nederlag kommer att vara till stort gagn för palestinierna som då äntligen kan få slut på sitt destruktiva fokus på den judiska staten och istället börja bygga upp sin egen statsbildning, ekonomi, samhälle och kultur.
Mitt mål är att övertyga Washington om att låta Israel vinna; när detta väl uppnåtts kan israelerna i detalj utarbeta hur man skall nå detta mål. För detta ändamål har Middle East Forum, den organisation jag leder, arbetat tillsammans med medlemmar i Representanthuset för att dra igång en israelisk segerkampanj i Kongressen för att förmå presidenten – den sittande presidenten eller en framtida president – att anamma en strategi för israelisk seger.
Sherman säger i sitt svar att de begreppsmässiga grundvalarna för mitt tillvägagångssätt är "synnerligen förnuftiga" och bedömer att en kongresskampanj skulle vara en "mycket välkommen och lämplig" utveckling. Han vänder dock sedan från beröm till varning, han utmanar min inställning på fem punkter:
 Martin Sherman. |
Vad är seger? Sherman ställer 13 inträngande frågor om segerns natur (exempel: Hur många palestinska offer skulle Israel behöva vålla för att uppnå seger?) Mitt svar: Dessa frågor är giltiga och användbara men mitt mål är att förändra grundvalarna i den amerikanska politiken, inte att utarbeta den israeliska taktiken. Det är för tidigt att ta itu med de detaljer han tar upp. Dessutom är jag en amerikansk utrikespolitisk analytiker, inte en israelisk överste.
Antisionister överallt. Sherman konstaterar att det faktum att Mellanöstern är full med fiender till den judiska staten gör det svårare att övertyga palestinierna om att spelet är över, att Israel är permanent och att deras sida förlorat. Mitt svar: Ja, att bo i ett hav av antisionism gör Israels jobb svårare. Men när palestinierna slutligen ger upp kampen mot Israel kommer det centrala i konflikten att försvaga antisionister från Marocko till Indonesien och från Molenbeek till Dearborn. Självklart kommer denna förändring inte att ske omedelbart; men att upprätthålla en mer-katolsk-än-påven position blir allt svårare med tiden. Ett palestinskt nederlag kommer att markera början till slutet för det bredare arabiska och muslimska kriget mot Israel.
Inget Palestina – någonsin: Eftersom han anser att förväntan på en palestinsk stat undergräver Israels seger vill Sherman att israeliska ledare skall deklarera ett permanent avvisande av "Palestina". Mitt svar: Tvärtom, lockelsen av en stat efter konflikten tar slut kommer att vara till gagn för båda sidor. Israelerna kommer att slippa styra över ovälkomna undersåtar. Palestinierna har anledning att uppföra sig.
Det "humanitära paradigm": Detta är Shermans alternativ till seger. Den består av två steg: (Israels regering drar tillbaka erkännandet av de två palestinska regimerna och avbryter allt handels- och tjänsteutbyte med dem (vatten, elektricitet, bränsle, posttjänster, kommunikationer, hamnanläggningar, skatteindrivning eller överföring) följt av (2) man erbjuder palestinierna tillräckligt mycket pengar för att övertyga dem om att frivilligt lämna för "ett bättre, säkrare liv någon annanstans" i världen. Mitt svar: På grund av intensiv nationalism, starkare till och med än socialt tryck och sannolika våldshot, tvivlar jag på att detta arrangemang kommer att attrahera ett stort antal människor, men det är verkligen värt att försöka.
Bekämpa den "Palestinska berättelsen": Sherman noterar den utbredda internationella acceptansen av den antiisraeliska linjen och pekar på Israels oförmåga att få ut sitt eget budskap av förnyelse och prestationer. Han efterlyser en årlig budget på $1 miljard för att stödja det sionistiska ärendet. Mitt svar: Bra idé. Kanske dyker en ny Abba Eban upp.
 Harry Truman (V), Abba Eban, och David Ben-Gurion 1951. |
Sammanfattningsvis är Sherman och jag oense på endast en punkt – Israels accepterande av möjligheten av en palestinsk stat. Annars handlar skillnaderna om tajming, nyanser och betoning. Jag känner mig uppmuntrad av att vi är ense om så mycket och ser fram emot att arbeta tillsammans för att främja ett mål vars tid nu har kommit: Israels seger.
