Den indiske premiärminister Narendra Modis beslut att besöka Jerusalem men inte Ramallah har föranlett många kommentarer.
Förväntningarna på likabehandlande går tillbaka till Oslo-avtalets undertecknande i september 1993 då Israels premiärminister Yitzhak Rabin representerade sin regering när han skakade hand med Yasser Arafat, den oerhört föraktade ordföranden för den Palestinska Befrielseorganisationen. Ingen tyckte då det var konstigt eller olämpligt men saker och ting är annorlunda nu nästan ett kvartsekel senare.
Det står nu klart att Rabins fåfänga tog överhand vid den oerhört högprofilerade händelsen på Vita Husets gräsmatta. Som den valda ledaren för en demokrati och en suverän regering borde han aldrig ha samtyckt till att Arafat, en kumpan till en inofficiell, diktatorisk och mordisk organisation fick åtnjuta samma status som han själv.
 Rabin (V) såg ovillig ut men det kompenserar inte för misstaget att tillåta att Arafat (H) fick framstå som jämställd med honom. |
Istället borde han ha hållit sig på avstånd. Att framträda tillsammans som jämställda skapade en dysfunktionell illusion av likvärdighet vilket under de följande decennierna togs för givet, blev djupt rotat och inte ifrågasatt. Faktum är att denna falska jämställdhet blev än mer felaktig med tiden då Israel gick från framgång till framgång och den Palestinska Myndigheten skapade ett välde av allt djupare anarki, beroende och förtryck.
Det är inte bara det att israelerna är bland de världsledande inom vetenskap, teknik, humaniora och samhällsvetenskap, militärmakt och underrättelseverksamhet, inte endast att deras ekonomi är 25 gånger större än den palestinska; dessutom är Israel allt mer ett land där lagen är lika för alla (vid en och samma tidpunkt nyligen satt en avsatt president och en kriminell premiärminister i fängelse samtidigt) och alla individers rättigheter är inte bara löften utan en verklighet. Under tiden har ledaren för den Palestinska Myndigheten, för närvarande på år 13 av sin 4-åriga mandatperiod, varit oförmögen både att förhindra skenande anarki på Västbanken och ett band ligister från att ta över i Gaza, ena halvan av vad som anses vara hans domän.
Vissa försvarar Rabins självförvållade förnedring genom att hävda att han försökte stärka Arafat och PLO genom pompa och ståt. Om detta verkligen var planen så misslyckades den kapitalt. Istället för att använda prestigen från undertecknandet av Oslo-avtalet till att övertyga sina väljare om att acceptera den judiska staten och därigenom göra slut på den palestinska konflikten med den, så utnyttjade Arafat sin upphöjda ställning till att utveckla nya resurser för att avvisa sionismen och attackera Israel. Palestinska "ambassader" dök upp över hela världen för att delegitimera Israel samtidigt som palestinierna dödade fler israeler under fem år efter Oslo-avtalets undertecknande än under femton år före avtalet. Med andra ord så förlitade sig Rabin våghalsigt på att en historiskt märklig och barbarisk fiende skulle förändra inte bara sin taktik utan sitt slutmål. Israel har betalat ett högt pris för detta misstag.
Istället för premiärministern borde den israel som stod med Arafat på Vita Husets gräsmatta ha varit till exempel andre sekreteraren vid den israeliska ambassaden i Norge. Det skulle ha sänt de nödvändiga signalerna att enligt protokollet är Arafats ställning låg i den diplomatiska hierarkin. Det hade definitivt inneburit att Yitzhak Rabin inte fått Nobels Fredspris. Men med facit i hand hade det inte varit bättre att låta bli att hylla ett avtal som är så destruktivt, fullt med brister och dömt att misslyckas?
 Att israeliska ledare gick med på att dela Nobels Fredspris med Arafat var ett ännu större misstag än det ursprungliga handslaget. |
Undertecknandeceremonin borde ha hållits i all anspråkslöshet i Oslo, inte i storslagenhet i Washington, den majestätiska huvudstaden som är hemstad för den enda supermakten.
Om ett anspråkslöst prejudikat hade satts 1993 hade dagens falska jämställdhet mellan Benjamin Netanyahu och Mahmoud Abbas inte existerat; den sanna obalansen i de Palestinsk-israeliska relationerna skulle kunna bli tydligare. När diplomater på låg nivå, inte premiärministern, förhandlar med Arafat, Abbas och en blandning av andra skurkar och självutnämnda palestinska ledare skulle världen hela tiden påminnas om inte en falsk parallell utan den enorma moraliska och mäktiga avgrund som skiljer de två sidorna.
Nåväl, det skedde inte. Men är det för sent? Kan Netanyahu eller en framtida israelisk premiärminister undkomma förödmjukelsen av att mötas som jämställd med ledaren för ett gangsterföretag?
Nej det är inte för sent. Netanyahu skulle vältaligt kunna förklara att han träffar sin legitima motsvarighet; han kan låta tjänstemännen på utrikesdepartementet hantera den person som den Palestinska Myndigheten utser.
Föreställ er fördelarna med ett sådant steg: Israel skulle få respekt medan den Palestinska Myndighetens stinkande natur skulle avslöjas. Amerikanska presidenter skulle tappa intresset för den "slutliga lösningen". Andra blivande medlare och blåögda välgörare skulle få svårare att försöka återuppliva ett kvartssekel av klantiga förhandlingar.
Så jag föreslår att den israeliska premiärminister lämnar "fredsprocessen" med palestinska huliganer till lägre rankande anställda.
 Denna framsida på New York Times visar hur Oslo-avtalets undertecknande dominerade nyheterna. |
Tillägg 5 juli 2017: Denna insikt fick jag genom att studera de cypriotiska förhandlingarna. Varför, frågade jag mig, när förhandlingarna återupptogs i februari 2014 samtyckte Cyperns president till att träffa ledaren för ett rebelldistrikt?
