År 1974 stred fänrik Hiroo Onoda från den Kejserliga japanska armén fortfarande för sin kejsare, han gömde sig i en djungel i Filipinerna. Han hade avvisat många försök att informera honom om att Japan gett upp 29 år tidigare. Under dessa långa år så mördade han utan anledning en filippinier per år och skadade tre andra. Det var först efter en gemensam insats från hans tidigare befälhavare som man slutligen lyckades övertyga Onoda om att kejsaren hade accepterat nederlaget 1945 och att han därför måste lägga ner vapen.
Palestinierna på Västbanken och Gaza är Onoda i större format. De bekräftade formellt nederlaget mot Israel för 24 år sedan när Yasser Arafat stod på gräsmattan framför Vita Huset och erkände "Staten Israels rätt att existera i fred och säkerhet". Problemet var att Arafat själv inte var uppriktig när han erkände sig besegrad och de flesta palestinier avvisade det.
Följaktligen fortsätter kriget där palestinierna försöker efterlikna den skrikande, våldsamma japanska soldaten: de fortsätter också kämpa för en misslyckad sak, mördar utan anledning och ignorerar upprepade uppmaningar att ge upp. På samma sätt som Onoda insisterade på att tro på en gudomlig kejsare så lever palestinierna i en fantasivärld där till exempel Jesus var palestinier, Jerusalem alltid varit exklusivt islamisk och Israel är den nya korsfararstaten på gränsen till att kollapsa. (I denna anda har Irans diktator Ali Khamene'i hjälpsamt tillhandahållit det exakta datumet, den 29 september 2040, när Israel kommer att förångas och hans anhängare har byggt en stor domedagsklocka för att räkna ner dagarna). Vissa förmodar att Israel redan försvunnit eftersom alla arabiska kartor av "Palestina" arabiska kartor av "Palestina" visar att det ersatt den judiska staten.
 Irans domedagsklocka räknar ner tiden till Israels förgörelse. |
Hur kan palestinierna ignorera verkligheten och framhärda med dessa illusioner? På grund av tre faktorer: Islamisk doktrin, internationellt bistånd och den israeliska säkerhetstjänstens försiktighet. (Den israeliska vänstern var en gång en stor faktor men den räknas knappast nu för tiden).
För det första anser islam att land som en gång varit under muslimsk kontroll (Dar al-Islam) är en donation (waqf) som oundvikligen måste återgå till muslimskt styre. Bernard Lewis konstaterar att muslimer historiskt reagerat på förlusten av territorium i Europa med en förväntan att dessa var "islamiska länder som felaktigt tagits från islam och i slutändan kommer att återbördas". Denna tro på sin egen rättfärdighet och det oundvikliga har bestående makt vilket framgår av sådana aggressioner som Turkiets i Cypern och Syriens i Libanon.
I synnerhet Jerusalem väcker intensiva islamiska känslor. Dessa exploaterades först vid en panislamisk konferens 1931 organiserad av Jerusalems mufti Amin al-Husseini. Sedan dess har många andra – inklusive Yasser Arafat, Ayatollah Khomeini och Recep Tayyip Erdoğan – upprepat detta stridsrop. Bråket i juli över metalldetektorer på Tempelberget har visat på stadens atavistiska makt, vilket lett sådana olika makter som det Muslimska Brödraskapets teoretiker Yusuf al-Qaradawi, Jordaniens monark, Arabförbundet och Den islamiska konferensorganisationen till att högljutt stödja den palestinska positionen utan att ställa några frågor, som om det fortfarande var 1950-talet med dess skrik av tanklös retorik.
För det andra uppmuntrar olika regeringar, vänsteranhängare, välgörare och andra internationella aktörer palestinierna att hålla fast vid dagdrömmen om seger genom en kombination av besatthet med antisionism och villfarelsen att ett "Palestina" existerar. Idrottsmän har representerat bluffstaten "Palestina" vid olympiaden sedan 1996. Israel har diplomatiska beskickningar i endast 78 länder jämfört med 95 för den Palestinska Myndigheten. Med ett enda undantag år 2103 har alla UNESCOs kritiska landspecifika resolutioner på senare år fokuserat på Israel. Detta internationella stöd uppmuntrar palestiniernas vanföreställning.
 "Staten Palestinas" praktfulla ambassad i Islamabad, Pakistan. |
För det tredje, trots att färska opinionsundersökningar visar att en stor majoritet av israelerna vill tvinga palestinierna till att erkänna att konflikten är över och att Israel vunnit så har ingen israelisk regering sedan 1993 vidtagit sådana åtgärder. Varför denna ihärdiga motsägelse? Därför att Israels säkerhetstjänster, som vanligen har sista ordet när det gäller policy, motsätter sig alla steg som skulle kunna provocera fram palestinskt våld. "Situationen är nu så bra som den kan bli" antyder de, "så var snälla och håll er borta med era tanklösa idéer om att vi skall bli tuffare".
Denna motvilja förklarar varför Jerusalem tolererar så enormt många olagliga bostadsbyggen, släpper ut mördare från fängelse, förser palestinierna med vatten och elektricitet på fördelaktiga villkor och uppmanar internationella givare att inte bara subventionera den Palestinska Myndigheten utan också att finansiera megaprojekt utformade av Israel (såsom en konstgjord ö utanför Gaza). Tvärtom förbjuder Israels tärda säkerhetspersonal alla initiativ som berövar palestinierna medel, straffar dem hårdare eller kränker deras existerande privilegier (såsom kontroll av Tempelberget).
 Israels underrättelseminister Katz blivande ö utanför Gaza. |
Palestinska vanföreställningar är sålunda ett resultat av en toxisk blandning av islamisk doktrin, internationellt bistånd och israelisk försagdhet.
