Daniel Pipes: Jag skulle vilja börja med att påminna om Löjtnant Hiroo Onoda från den kejserliga japanska armén som år 1974 övertygades om att ge upp. Han levde på en ö i Filipinerna och han hade under 29 år varit mycket upptagen med att kriga. Han hade dödat människor, lemlästat dem och stulit. Han övertygades till slut, när hans befäl kom till ön, att lägga ner vapen, att kriget var över och att Japan hade förlorat.
 Löjtnant Hiroo Onoda, svärd i handen, går ut ur djungeln på Lubang Island den 11 mars 1974, nästan 29 år efter den japanska kapitulationen. |
Enligt min mening gav Yasser Arafat år 1993, på gräsmattan framför Vita Huset, upp konflikten med Israel och erkände Israels rätt "att existera i fred och säkerhet". Naturligtvis menade han inte det och det accepterades inte av de flesta palestinier. Men ändå, palestinierna gav upp för så länge sedan vilket gör dem till en större version av Hiroo Onoda. De fortsätter att strida, att lemlästa, att döda, men de kommer ingenstans.
Den så kallade fredsprocessen har inte fungerat av de anledningar som Khaled (Abu Toameh) just pekade på: utbildning och ledarskap. Vi befinner oss i en situation där alla är skeptiska om dess chanser, ingen tror på det och ändå går processen vidare. Trump-administrationen har återupplivat den och vi förväntar oss att se en ny fredsprocessplan i mars 2018.
Jag skulle vilja föreslå ett nytt paradigm, nämligen att lägga förhandlingarna helt åt sidan. Det avvisar den gamla idén att föra samman israelerna och palestinierna och att israelerna försöker, eller amerikanerna trycker på israelerna, att tillmötesgå palestinierna som sitter och dömer och säger "Nej, 99½ % är inte tillräckligt" eller "100 procent är inte tillräckligt".
Jag skulle vilja se en israelisk seger och en palestinsk förlust. Middle East Forum kallar detta för the Israel Victory Project.
Dessa ord, "seger" och "förlust" finns inte i den moderna amerikanska vokabulären. Istället hör vi om en "kompromiss", "smärtsamma eftergifter", "medling" och så vidare. Men, som Khaled påpekar, fredsprocesser fungerar inte. Om man ser på historien (och jag är en historiker) det som får slut på konflikter är att en sida ger upp. Tänk på det. Om du och jag bråkar så kommer det inte att ta slut förrän en av oss ger upp och när detta sker är bråket över. Fram tills en av oss ger upp kan konflikten blossa upp. Koreanerna skulle idag kunna befinna sig i ett krigstillstånd eftersom ingendera sidan har gett upp. Tyskarna förlorade det Första världskriget men gav inte upp så de försökte igen och under Andra världskriget tvingade de Allierade dem att ge upp; notera hur mycket de tjänade på att ge upp. Så seger definieras som att påtvinga sin vilja på sin fiende.
Vad vi behöver är att israelerna påtvingar sin vilja på sina fiender palestinierna. Palestinierna måste acceptera den permanenta existensen av en judisk stat. Den amerikanska regeringen bör uppmuntra den israeliska regeringen att göra allt i sin praktiska, moraliska och juridiska makt för att uppnå denna seger. Detta betyder inte att mörda människor, utan istället att vidta åtgärder för att förmå palestinierna att ge upp, att säga att vi ger oss, att säga "spelet är slut. Vi kan inte fortsätta med detta. Vi måste samexistera med vår granne". När detta sker och de befrias från sitt grymma, irredentistiska mål att eliminera sin granne, då kan palestinierna börja bygga upp sin egen statsform, ekonomi, samhälle och kultur.
Ironiskt nog kommer palestinierna att vinna ännu mer på sin förlust än vad israelerna kommer att göra. Israelerna kommer inte sprängas på vägen till pizzerian, men israelerna har i grund och botten ett bra liv ekonomiskt, juridiskt, kulturellt och så vidare. Palestinierna lever med förtryck och fattigdom. De kan lämna detta först när de ger upp sitt monstruösa mål att eliminera sin fiende.
Idén är enkel: Återigen, israelisk seger och palestinsk förlust.
Jag har funderat på detta i nästan två decennier. För omkring ett år sedan gick jag till mina kolleger på Middle East Forum och sade "Låt oss göra detta. Låt oss försöka göra detta till en kampanj". Jag är glad att kunna säga att vi nu har 32 medlemmar i Representanthuset, en tvåpartigrupp där ordförandeskapet delas mellan Ron DeSanti från Florida (som tråkigt nog har lämnat rummet), Bill Johnson från Ohio och Juan Vargas från Kalifornien och vi växer hela tiden. Vi bygger upp den politiska basen. Vi har nu 16 medlemmar i Knesset Israel Victory Caucus från alla sex sionistiska partier, oppositionspartier, regering, alla partier förutom Meretz, Arab Joint List och Haredim (ultraortodoxa). Samtidigt bygger vi också upp en intellektuell bas, arbetar med allierade i deras tankesmedjor, sponsrar forskning: vad exakt innebär seger? Hur skall det uppnås? Vad innebär det?
Vi hoppas denna kampanj för israelisk seger kommer att kulminera en dag med att en amerikansk president säger "Mina kollegor, detta ständiga försök att förmå israeler och palestinier att komma samman för att få ett resultat har inte fungerat på 30 eller 40 år. Finns det något annat tillvägagångssätt?" Vi vill vara förberedda för det andra tillvägagångssättet, ett som lägger förhandlingar åt sidan som meningslösa och kontraproduktiva och uppskjuter förhandlingarna tills efter nederlaget. Då kan förhandlingar bli produktiva, men tills dess är det krig och vår sida behöver vinna.
Jag hoppas ni kommer att anamma denna idé. Snälla driv på din Kongressledamot och din Senator att ansluta sig till denna rörelse.
En i publiken: Under Kalla krigets dagar var vår politik att begränsa kommunismen. Så kom en man vid namn Ronald Reagan och han deklarerade att vi begränsar inte, vi trycker tillbaka. Det du säger är något liknande detta och jag älskar det. Är det någon i Vita Huset som lyssnar?
Daniel Pipes: Historiskt har det amerikanska krigssättet varit att förgöra fienden, lämna honom utan hopp. Och den modellen fungerar. Detta har dock inte skett sedan Andra världskriget. Det är detta som kommer att fungera här – inte att tala med Mahmoud Abbas, Saeb Erekat och alla dessa clowner. Det är dags att ställa dem åt sidan till förmån för en israelisk seger.
Ja jag är glad att kunna säga att Middle East Forum flera gånger har varit i Vita Huset och vi har många som lyssnar på oss där.
En i publiken: Palestiniernas grund för sin position är helt och fullt rotad i den islamiska berättelsen av seger och överhöghet. Finns det någonting vi kan göra för att hjälpa dem hitta något i Islams historia som skulle kunna hjälpa detta projekt att gå framåt?
Daniel Pipes: Bra fråga. Det finns flera anledningar till varför palestinierna har hållit fast vid illusionen att de fortfarande kan vinna. En väldigt viktig sådan är den islamiska doktrinen att alla områden som en gång var under muslimsk kontroll måste återbördas till muslimskt styre. Så är verkligen inte fallet. Om man ser sig om i världen så är Spanien, Sicilien, Balkan och Indien inte längre under muslimskt styre. De var det en gång i tiden och de är en modell för muslimer att acceptera att Israel, eller vad de kallar Palestina, inte heller längre är under deras kontroll.
En i publiken: Det är underbart om vi kan få vårt land, vår Kongress och möjligen vår administration att förstå behovet av en israelisk seger; men hur är det med alla pengar som kommer från Europa, FN och alla de andra institutionerna som stöder dem ekonomiskt?
Daniel Pipes: Som jag just nämnde så är den islamiska doktrinen den största orsaken till den palestinska illusionen. En andra större orsak är vad jag kallar internationell undsättning: diplomatiskt stöd, pengar, FN resolutioner och så vidare, vilket ger palestinierna hoppet att de en dag kommer att segra. Det är inte mycket vi kan göra åt det stödet; men när det kommer till kritan, om du är en palestinier är resolutioner som man röstar om i New York mindre viktiga än vad man faktiskt står inför i sin vardag. Så visserligen är internationell undsättning viktigt men det är mindre viktigt än vad israelerna gör på marken.
 USAs ambassadör Samantha Power röstar på UNSCs resolution 2334: En år senare, vad tjänar palestinierna på det? |
Israel Victory Project har börjat i USA och Israel – de lätta platserna. Vi har börjat göra upp planer för att ta det till några större europeiska länder, till Bryssel och kanske till Japan och vidare; det är början på ett större offensiv. Men USA och Israel är de naturliga platserna att börja på på grund av deras betydelse och deras öppenhet för detta tillvägagångssätt.
En i publiken: Så sent som den här månaden har palestinierna skjutit ett antal raketer mot israelerna. Din idé att vinna ett krig utan blod i ansiktet från de upprepade attackerna, upprepade igen och igen under åren av Palestina mot Israel (och deras hjälplösa beroende av israelisk välgörenhet för att ta hand om deras sårade) säger mig att de är långt ifrån att ens överväga tanken på förlust utan ett krig som tar ner dem. Därför förstår jag inte hur det skulle kunna bli en blodlös konflikt som trycker ner dem.
Daniel Pipes: Jag använde inte ordet "blodlös". Vad jag menar är att detta tillvägagångssätt inte nödvändigtvis i första hand är militärt. För att påverka en motståndare till att ge upp kan man använda sig av alla möjliga medel. Till exempel så var detta lands största förlust år 1975 i Vietnam. Vi förlorade inte för att ammunitionen eller soldater eller pengarna tog slut, det var viljan som tog slut. Och viljan tog slut eftersom det var så många amerikaner som var starkt emot att fortsätta kriget. Det var indirekt: vi förlorade inte på slagfältet utan på den politiska arenan.
 En Air America helikopter evakuerade de sista få från Saigon den 29 april 1975, strax efter föll staden i de Nordvietnamesiska truppernas händer. |
På samma sätt när USA och kanske andra regeringar säger till israelerna "Kom igen. Vinn ert krig" finns det en hel rad olika politiska åtgärder som israelerna kan anamma, vissa av dem kommer att vara militära, men det är betydligt bredare än militärt.
Ta till exempel den israeliska politiken gentemot Gaza. Man skulle kunna svara "vilken politik gentemot Gaza?" Det är precis min poäng. Den är oklar. Den går från en skogsbrand till en annan. Mitt råd till israelerna skulle vara "Utgå ifrån att ert mål är att övertyga palestinierna att ge upp, kom underfund med vilken strategi och taktik som behövs för att uppnå det målet". I vissa fall skulle det kunna innebära militära aktioner, absolut, men det är inte främst eller begränsat till militära operationer. Det är ett brett tillvägagångssätt men jag tror inte det är lämpligt för mig att här och nu gå in på detaljer.
Jag skulle kunna tillägga att vi inte heller talar om det som kommer efter en förlust, var gränserna skall dras; hur många, om några, palestinska stater som skall finnas; vem kontrollerar Jerusalem, och så vidare. Vi förespråkar endast ett tillvägagångssätt: att istället för att fredsprocessa, eller vad jag kallar "krigsprocessa", uppnå seger.
Palestinierna måste förstå att deras 100-åriga krig mot Sionismen har misslyckats. Israel är en anmärkningsvärt framgångsrik stat. Jag skulle kunna fortsätta och tala om deras framgångar: den ökande nativiteten, genombrott i vattenteknologi, high-tech och medicin, rättsstat, stabil politisk kultur och så vidare. Det är ett levande framgångsrikt land. Tanken att palestinier kan tillintetgöra sionismen och förgöra Israel är ren och skär fantasi.
De måste förstå att det är en fantasi, Vår regering behöver få dem att inse, eller hjälpa israelerna få dem att inse, detta.
Och förresten så är det i denna kontext som vi kan flytta ambassaden till Jerusalem. Så länge som det endast är en fråga om en byråkratisk manöver, eftersom alla våra ambassader finns i huvudstäder och denna inte är det, kommer det inte att hända, kommer aldrig att hända. Men när det sätts in i sammanhanget att sända en signal till palestinierna att vi står med Israel och att de bör glömma bort att försöka bryta detta band, så kan flytten av ambassaden till Jerusalem sända ett budskap, vara verkningsfullt och värt besväret.
