Kära läsare:
Jag är glad att kunna säga att denna artikel betecknar exakt 50 år sedan publiceringen av min första artikel. Det var en bokrecension av André Fontaines, History of the Cold War som publicerades i Boston Globeon den 24 mars 1968. Originalet finns här; en lättläst version är tillgänglig här.
Den recensionen publicerades när jag var förstaårselev på universitetet och det var början på min karriär som författare. För några reflektioner om skrivandet som en karriär se här.
Daniel Pipes
Tidpunkten är rätt för nytänkande för att kunna göra sig av med den gamla och unkna palestinsk-israeliska konflikten.
Araberna fokuserar på andra frågor – den iranska kärnvapenuppbyggnaden, inbördeskrig i Libyen, Syrien och Irak, Turkiet som håller på och förvandlas till en skurkstat, den islamistiska svallvågen och vattenbristen – de urgamla antisionistiska tabuna har förlorat mycket av sin bitterhet. Ett blomstrande och starkt Israel har förlorat hoppet under decennier av "fredsprocess". Cowboyen i Vita Huset tycker om att bryta mot prejudikat. Och att den globala vänsterns vänder sig till antisemitism, exemplifierat av det Britiska arbetarpartiets Jeremy Corbyn, ger oss ännu fler skäl till brådska; när de så småningom får makten kommer konsekvenserna för Israel att bli fruktansvärda.
Konventionell vishet säger att den arabisk-israeliska konflikten kommer att ta slut först när palestinierna anser att de fått tillräckligt med gehör för sina krav så de kan acceptera den judiska staten Israel. Detta paradigm har rått i det närmaste oemotsagt sedan Oslo-avtalet i september 1993; dock har den 25-åriga perioden också gjort klart att palestinierna i överväldigande antal (uppskattningsvis 80 procent baserat på vetenskapliga undersökningar och opinionsundersökningar under ett århundrade) inte strävar efter samexistens med Israel utan efter den brutala elimineringen av den "Sionistiska enheten". Med den inställningen kommer det inte som någon överraskning att varje omgång av de mycket upptrissade förhandlingarna så småningom har misslyckats.
 Vladimir Jabotinsky. |
Jag kommer att föreslå en helt ny inställning för att lösa konflikten, en återgång till avskräckningsstrategin och seger vilket associeras med sionismens stora strateg Vladimir Jabotinsky (1880-1940): Israel bör inte sträva efter att göra sina fiender till viljes, utan istället att besegra dem. Kontraintuitivt skall jag visa varför palestinierna behöver exakt en sådan israelisk seger för att överge sina nuvarande förtryckare, extremism och våld och bli ett framgångsrikt folk.
------------------------------
För att förstå dagens situation måste vi gå tillbaka till efterdyningarna av Första världskriget och Hajj Amin al-Husseini, den första moderna palestinska ledaren. Han initierade en avvisningspolitik, en politik av absolut vägran att acceptera någon aspekt av judisk närvaro i det som då var det Brittiska mandatet Palestina. Hundra år senare är avvisningspolitiken fortfarande det dominerande draget i palestinskt liv. Politiska skillnader tenderar att vara taktiska: Är det bättre att eliminera Israel genom förhandlingar med israelerna och skaffa sig fördelar från dem eller genom att hålla fast vid ren och skär avvisningspolitik? Den Palestinska myndigheten (PA) använder sig av den första taktiken, Hamas av den andra.
Under en period på 75 år, 1918 - 1993, svarade den judiska församlingen i vad som nu är Israel på avvisningspolitiken med avskräckningspolitik, den politik som innebär att man avskräcker sina fiender från aggressiva handlingar genom att hota med smärtsam vedergällning. Även om tillämpningen ibland var bristfällig så hjälpte avskräckningspolitiken Israel att utvecklas från potentiellt offer 1948 till stark militärmakt 1993. Ja även när Israel blev ett demokratiskt, innovativt, välmående och starkt land så låg grundvalarna fast. Ideologier, taktiker, strategier och personer ändrades, krig och fördrag kom och gick men palestinsk avvisningspolitik förblev konstant.
År 1993 var israelerna frustrerade av den långsamma och passiva naturen av avskräckningspolitiken och Israels otåliga medborgare valde en omedelbar lösning med palestinierna. I Osloavtalet lovade båda parter varandra det de mest av allt ville ha: erkännande och säkerhet för israelerna, värdighet och självständighet för palestinierna.
I sin iver att få slut på konflikten begick israelerna dock tre grundläggande misstag den sommarmorgonen på gräsmattan framför Vita Huset: (1) De förlänade Yasser Arafat, ledare för en inofficiell, diktatorisk och mordisk organisation, diplomatisk jämställdhet med Yitzhak Rabin, premiärminister av en demokratisk och suverän stat. (2) De trodde på Arafat när han gjorde gällande att han erkände Israel när han (och hans efterträdare) i själva verket fortfarande strävade efter Israels utplånande, nu intensifierat genom hans kontrollerande av två angränsande områden, Västbanken och Gaza. (3) De gjorde eftergifter under den falska förespeglingen att krig avslutas genom goodwill, när det i själva verket var så att eftergifterna fick motsatt effekt och signalerade svaghet och därigenom förstärkte palestiniernas fientlighet. Dessa misstag förvandlade tragiskt nog en blivande "fredsprocess" till en kontraproduktiv "krigsprocess".
 Inte en bra idé: Netanyahu (V) och Abbas i Jerusalem, 15 september 2010. |
------------------------------
Hur kommer man bort från denna 25 åriga återvändsgränd?
En studie av historia visar att krig i allmänhet inte avslutas genom förhandlingar utan genom nederlag och seger. Som militärhistorikern Victor Hanson säger "Konflikter har historiskt blivit långvariga när en fiende inte blivit helt och hållet besegrad och inte tvingats underkasta sig segrarens politiska villkor". Nederlag innebär att ge upp sina krigsambitioner. Seger innebär att man framgångsrikt påtvingar sin vilja på fienden.
Det är en enkel universell sanning som palestinierna mycket väl förstår. I juli 2017 deklarerade Fatah att "kampanjen för Jerusalem effektivt börjat och inte kommer att sluta förrän en palestinsk seger och befrielsen av de heliga platserna från israelisk ockupation uppnåtts". Det är inte heller ensamma; tänkare och krigare i alla tider instämmer i att seger är målet för krigsföring. Till exempel skrev den gamla kinesiska strategen Sun Tzu "Låt ditt stora mål vara seger". Den amerikanske generalen Douglas MacArthur slog fast att "Det är ödesdigert att gå ut i något krig utan viljan att vinna det". Seger är ett intuitivt mänskligt mål som endast alltför sofistikerade moderna människor skulle kunna bortse från.
 General Douglas MacArthur i Manila, Filippinerna 1945. |
Därför måste Israel för att accepteras av palestinierna återgå till sin gamla avskräckningspolitik, straffa palestinierna hårt när de angriper. Ett exempel: När tre familjemedlemmar mördades i juli 2017 när de satt ner till Shabbat-måltid i den israeliska staden Halamish på Västbanken borde det israeliska svaret ha varit att bygga nya hus i Halamish och utvidga dess gränser.
Det är avskräckningspolitik, det är mer än tuffa taktiker vilket israeliska regeringar redan använder sig av; det innebär att utveckla konsekventa politiska åtgärder för att bryta avvisningspolitiken och uppmuntra palestinskt accepterande av Israel. Det innebär en strategi för att krossa irredentistiska palestinska ambitioner för att slutligen få slut på demoniseringen av judar och Israel, erkänna historiska judiska band till Jerusalem, "normalisera" relationerna med israelerna, stänga självmordsfabrikerna och krossa hela krigsmaskineriet. Denna process kommer varken att bli lätt eller snabb: det kräver att palestinierna drabbas av bittert nederlag med åtföljande umbäranden, förstörelse och förtvivlan. Tyvärr finns det ingen genväg.
En förändrad inställning betyder inte bara en permanent frånvaro av våld mot israeler genom att man upphör med det fullständigt, överallt från FN till universitetsområden; det betyder även en permanent frånvaro av den palestinskdrivna kampanjen att delegitimera Israel.
Om palestinskt nederlag är bra för Israel så är det ironiskt nog ännu bättre för palestinierna som äntligen skulle befrias från sina otäcka ambitioner, revolutionära retorik och folkmordsfantasier. Ett utbildat och erfaret folk skulle då kunna förbättra sitt liv genom att bygga upp ett statsskick, ekonomi, samhälle och kultur. Se på detta som en miniatyrversion av Tyskland efter 1945. Och även om det är för tidigt för diplomati kan frågor som Jerusalem, gränser och resurser fruktbart diskuteras efter ett palestinskt nederlag. Tvåstatslösningen, en absurditet för närvarande (det betyder att man ber Israel att stärka sin dödliga fiende) kommer att verka vettig efter ett palestinskt nederlag.
------------------------------
Likt alla som står utanför konflikten står australiensarna inför ett svårt val: antingen stödjer man det palestinska målet (uttryckligen från Hamas, underförstått från den Palestinska Myndigheten) att eliminera Israel, eller så stödjer man Israels mål att få sina grannar att acceptera dem. Att slå fast att detta är vad man har att välja mellan gör klart att det inte finns något verkligt val – det första är aggressivt, det andra defensivt; ett är barbariskt, det andra civiliserat. Ingen anständig person kan sanktionera det palestinska målet att förgöra ett blomstrande land.
 Den australiensiske premiärministern Malcolm Turnbull (V) med Netanyahu i Jerusalem, 30 oktober 2017. |
Varje premiärminister sedan Ben Chifley och varje parlamentarisk resolution och omröstningen sedan dess har bekräftat att australiska regeringar stödjer Israels strävan att bli accepterad (även om de är oeniga om hur detta skall uppnås).
Västerländska stater bör stödja ett Israel som agerar inom juridiska, moraliska och praktiska gränser för att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att vinna. De bör flytta sina ambassader i Israel till Jerusalem, avvisa de palestinska anspråken på Jerusalem som deras huvudstad, stödja Israels försvarsarmé när de bestraffar grymheter och de bör ansluta sig till USAs FN ambassadör Nikki Haley i fördömande av den "palestinska flyktingfarsen" varigenom barn som föds idag anses vara flyktingar.
Med början för omkring ett år sedan har den organisation som jag leder, Middle East Forum, inte bara främjat idén om israelisk seger utan också organiserat Israel Victory utskott i både det israeliska parlamentet (26 medlemmar från sju olika partier) och i USAs Representanthus (en tvåpartigrupp bestående av 33 medlemmar). I båda forumen är medlemmarna överens om att det är för tidigt med palestinsk-israeliska förhandlingar tills dess palestinierna accepterar den permanenta existensen av den judiska staten; och att israelisk seger är det bästa sättet för att gå framåt. Vårt mål är att förmå västerländska ledare att uppmana Israel att sträva efter seger.
Även motståndare till denna idé erkänner dess effekt. Den palestinska kommentatorn Daoud Kuttab skrev om ambassadör Haley att hon "verkar upprepa ord för ord den israeliska och proisraeliska inriktningen från människor som Daniel Pipes". Dagstidningen Guardian antydde bland andra att Donald Trumps flyttande av den amerikanska ambassaden till Jerusalem skedde under påverkan av Israel Victory Project.
I Australien tidigare den här månaden diskuterade jag denna idé i privata samtal, offentliga tal och i media och nu hoppas jag på början av en australiensisk rörelse och parlamentariskt möte.
Vem kommer att ta det första steget? Kontakta mig.
