Jonathan S. Tobin, chefredaktör för Jewish News Syndicate, hävdar att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu "inte har något att oroa sig för!" vad beträffar Trumps förväntade plan på att erkänna "Palestina" med Jerusalem som dess huvudstad, trots att "den israeliska högern normalt häftigt skulle motsätta sig en sådan plan och trots att den potentiellt skulle kunna utlösa en koalitionskris".
 Jonathan S. Tobin |
Varför behöver han inte oroa sig? Eftersom "palestinierna utan tvivel kommer att säga 'nej' till någon som helst fredsöverenskommelse" vilket gör det i stort sett säkert att "Trumps fredsplan kommer att vara död vid ankomsten". Tobin citerar inte men underförstått frammanar han Abba Ebans aforism att araberna "aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet".
Ännu mer slående är att han hävdar att Trumps presumtiva plan "inte är en Obama-liknande messiansk strävan efter fred" utan "en diplomatisk avledningsmanöver som kan ge ett visst skydd för sunnimuslimska stater som Saudiarabien, Egypten och Jordanien när de ansluter sig till USA för att fullfölja sin verkliga prioritet: dra ner på de fördelar Iran fick under Obama".
Med andra ord hävdar Tobin att Trumps "fredsplan" förutsätter palestinsk avvisning och utgör en amerikansk-israelisk förevändning för att underlätta saudiarabisk och andra arabers samarbete med den judiska staten.
Jag beundrar Tobin som analytiker och instämmer med honom om att Trumps slutliga mål är att utforma en israelisk-arabisk koalition mot Iran. Men jag kan inte dela hans optimism om Israels ställning; min tolkning av vad som kommer att hända framöver (kort beskrivet här och här) är mycket mörkare. Jag tror (1) att den Palestinska Myndigheten säger ja för att få USA att erkänna Palestina och Jerusalem och (2) att Trumps strävan efter den "ultimata överenskommelsen" mellan Israel och Palestina är helt uppriktig och väldigt ambitiös.
På den första punkten: Förvisso har den Palestinska Myndigheten missat otaliga möjligheter men deras ödesdigra omständigheter idag (Iran och Syrien har högre prioritet än dem, Gaza styrt av Hamas, Mahmoud Abbas kanske dödligt sjuk, starka band mellan USA och Israel) påminner om Arafats kris för 25 år sedan (Sovjetunionen hade kollapsat, Saddam Hussein besegrats). Precis som Arafat då vidtog det till synes betydelsefulla steget att acceptera Israels existens, så kommer Abbas eller hans efterträdare under sin kris att acceptera det sannolika kravet på att avsäga sig den palestinska rätten att återvända till vad som nu är Israel.
Varför inte? På samma sätt som Arafat omedelbart bröt sitt löfte om att erkänna Israel (tänk bara på den ändlösa dispyten om att ändra PLO-stadgan), kommer den nye ledaren att omgående backa om rätten att återvända. Med andra ord kommer den Palestinska Myndigheten att få amerikanskt erkännande av Palestina med sin huvudstad i Jerusalem, plus kontroll av nya områden i Jerusalem, genom att inte betala något som helst pris. Varför skulle den Palestinska Myndigheten säga nej till ett sådan fantastiskt erbjudande.
 Arafat (V) lurade Clinton, hans efterträdare kommer att försöka lura Trump. |
På den andra punkten, om att hela planen är en bluff: Trump har visat stort intresse för att uppnå ett avtal mellan Palestina och Israel, något som har gäckat hans föregångare; det finns inget som tyder på att han håller på med en charad. Och varifrån kommer tanken på att en skenmanöver om en Palestinsk-israelisk resolution skulle vara användbar för saudierna, jordanierna och egyptierna? Ett oräkneligt antal misslyckanden har inte hjälpt hittills så varför skulle just denna dämpa Mellanösterns antisionister? Nej, om inte denna plan lyckas så har den inte något värde.
Och den har noll chans att lyckas eftersom den, som alla fredsplaner, förutsätter att palestinierna är beredda att leva i fred med Israel bara det gagnar dem tillräckligt mycket. Men 25 år av Oslo-överenskommelsen visar på något annat: en stor majoritet av palestinierna, vilket jag uppskattar till en konstant 80 procent, vill att den judiska staten ska upplösas och är villiga att betala ett högt personligt pris för att detta skall ske. Tills denna palestinska fantasi permanent krossas kommer alla diplomatiska ansträngningar att vara lönlösa. Så det är dags att släppa alla "fredsplaner" och istället arbeta för en israelisk seger, palestinsk förlust och för att båda sidor lämnar bakom sig det senaste århundradets gamla utslitna, destruktiva och tragiska fientligheterna.
