Översättning: Mi Grandin
Israels inrikesminister deklarerade nyligen att efter deras frigivning från långa fängelsestraff, så kommer fyra palestinska araber dömda för medhjälp vid självmordsbombningar under 2002, vilka dödade 35 personer, att utvisas från Israel. De kommer att, meddelar Associated Press, "förlora sina privilegier som permanent bosatta, såsom socialt skyddsnät och sjukvårdsförsäkring.
Ministerns beslut ger upphov till frågan om hur det kommer sig att palestinier som engagerat sig i försök till förgörandet av staten Israel känner att de blir bestraffade när de sedan förlorar rätten att leva i densamma? Man kunde ju ha förväntat sig att anti-israeliska terrorister skulle föredra att bo och leva inom den Palestinska administrationens område (PA).
Men då skulle man tro fel. Palestinska araber, även terrorister, föredrar livet i vad de kallar "den sionistiska enheten". Vid två tillfällen har detta mönster framgått särskilt tydligt: när östra Jerusalem år 2000 och en del av den Galileiska Triangeln år 2004 sattes på förslagslistan att överlåtas till PA och stå under dess kontroll. I båda fallen höll dock de involverade palestinierna ifråga fast vid Israel.
När den israeliske premiärministern Ehud Baraks diplomati resulterade i förslaget under mitten av år 2000, att några av de områden i Jerusalem som hade arabisk majoritet skulle överlåtas till PA, fann en arabisk socialarbetare att "en överväldigande majoritet" av Jerusalems 200 000 araber valde att kvarstå under israeliskt styre. En medlem av det Palestinska Nationalrådet, Fadal Tahabub, specificerade att 70% av dem föredrog israelisk överhöghet. En annan politiker, Husam Watad, beskrev att människorna befann sig i ett tillstånd "som i panik" inför utsikten att finna sig själva under palestinskt styre.
Israels inrikesministerium rapporterade vederbörligen om ett stort antal ökade ansökningar om medborgarskap och en medlem i kommunfullmäktige, Roni Aloni, rapporterade vad han fick höra av araberna i Jerusalem: "Vi är inte som de i Gaza eller på Västbanken. Vi har israeliska ID-handlingar. Vi är vana vid en högre levnadsstandard. Även om israeliskt styre inte är så bra så är det ändå bättre än PA:s styre." En läkare som ansökte om israeliska identitetshandlingar förklarade: "Vi vill stanna i Israel. Åtminstone kan jag säga vad jag tycker här fritt utan att bli kastad i fängelse, lika väl som jag har chansen att förtjäna mitt levebröd."
För att stoppa denna palestinsk-arabiska rusning av ansökningar om israeliskt medborgarskap så har en hög islamisk tjänsteman i Jerusalem gått ut med påbudet att detta ska förbjudas och PLO:s företrädare i Jerusalem, Faisal al-Husseini gick ännu längre och kallade det "förräderi". Detta visade sig dock vara ett ineffektivt tillvägagångssätt så al-Husseini hotade med att ens hem skulle konfiskeras om man skaffade israeliskt medborgarskap.
I den Galileiska Triangeln, som är ett område med palestinsk majoritet i norra delen av landet, samtyckte endast 30% av den arabiska befolkningen till att en del av den Galileiska Triangeln skulle annekteras av en framtida palestinsk stat, detta enligt en undersökning utförd i maj 2001, vilket innebar att en stor majoritet föredrog att förbli i Israel. I februari 2004, när Sharon-regeringen sände ut en trevare för att att se hur människorna ställde sig till tanken på att ge PA kontroll över den Galileiska Triangeln, upptäcktes att antalet ökat till 90%, och att 73% av Triangel-araberna meddelade att de hade för avsikt att använda våld för att förhindra några ändringar av gränsdragningen.
Lokala politiker kritiserade Israel i skarpa ordalag angående tanken på att överlåta någon del av Galileen. En arabisk medlem i det Israeliska parlamentet, och som en gång tjänstgjort som rådgivare åt Yasser Arafat, Ahmed Tibi, kallade idén "ett farligt och antidemokratiskt förslag." Intensiv arabisk opposition bidrog till ett skyndsamt övergivande av överflyttningsförslaget.
Även år 2004, när säkerhetsbarriären restes, fick några palestinska araber välja vilken sida av barriären de ville bo på. De flesta, tillsammans med Ahmed Jabrin från Umm al-Fahm, hade inga som helst tvivel. "Vi slogs [mot de israeliska myndigheterna för att] kunna förbli på insidan av barriären, och de flyttade den så att vi fortfarande befinner oss i Israel."
Att ett stort antal palestinska araber föredrar att bo och leva under israelisk kontroll ter sig vara ett resultat mer av praktiskt hänsynstagande än någon egentlig avsikt att dränka den judiska staten på ett demografiskt plan. De betraktar PA som en fattig, autokratisk anarki. Som en palestinier förklarade det, det är "en okänd stat som inte har ett parlament eller demokrati, eller ens några bra universitet."
Palestinska araber är inte så pass ideologiskt hängivna att de föraktar det goda livet vilket människor bosatta i Israel kan åtnjuta. Två långsiktiga slutsatser följer således. Först, om de palestinsk-arabiska kraven på "rätten att återvända" till Israel någonsin efterlevdes så skulle en massiv befolkningsvåg in till Israel bli det direkta resultatet. För det andra, någon slutgiltig överenskommelse vilken fordrar att Israel-styrt land överlämnas till palestinierna kommer bli mycket svår att genomföra.
