Det finns, konstigt nog, ett rätt sätt och ett fel sätt att kräva eliminerandet av Israel. Förenta Nationernas generalsekreterare Kofi Annan tillhandahöll nyligen ett exempel på båda sätten. När Irans president Mahmoud Ahmadinejad den 26 oktober deklarerade att "regimen som ockuperar Jerusalem måste utraderas från historieböckerna" svarade Annan genom att uttrycka "bestörtning." När Ahmadinejad den 8 december återigen krävde att Israel flyttas till Europa svarade Annan med "chock."
Men bestörtning och chock över Ahmadinejads uttalande hindrade inte Annan från att den 29 november, mellan iraniernas attacker, delta i ett FN sponsrat "Internationell dag av solidaritet med det palestinska folket". Anne Bayefsky från "Ögat på FN" rapporterar att Annan satt på podiet med en arabiskspråkig "Karta över Palestina" bredvid som visade ett Palestina som helt ersatt Israel. Denna lyckades kartografiskt uppnå exakt vad Ahmadinejad krävde: utraderandet av den judiska staten.
Annans motsägelsefulla handlande är ett resultat av en situation med ursprung 1993 där oförblommerade krav på förgörandet av Israel ansetts anstötliga, medan underförstådda krav har blivit mer acceptabla. Det senare inkluderar:
- Krav på ett palestinskt "rätt att återvända" (demografiskt skulle detta översvämma den judiska staten med vem som helst som påstår sig var en palestinier);
- Förklarandet av ett "jihad för att befria Jerusalem"
- Högtidlighållande av skapandet av Israel som Al-Nakba ("katastrofen");
- Föreslag om en "enstatslösning" (dvs inget mer Israel);
- Hyllandet av "alla de som gav sina liv för det palestinska folkets sak" (inklusive självmordsbombare); och
- Kartor som inte visar Israel.
Fatah och Hamas uppvisar båda prov på detta delade synsätt. Båda har ambitionen att utrota Israel men de har valt olika vägar för att uppnå sitt mål.
Fatahs taktik har varit opportunistisk, falsk och inkonsekvent sedan 1988 när Yasser Arafat, utan att mena det, fördömde terrorism och påbörjade "fredsprocessen" med Israel – medan han samtidigt sponsrade självmordsterrorism och stödde en ideologi som fullständigt motsatte sig Israel. Detta genomskinliga bedrägeri gjorde det möjligt för Fatah att vinna fördelar från Israel vilket inkluderar en självstyrande myndighet, en kvasimilitär styrka, stora subventioner från västvärlden och i det närmaste kontrollen över en gräns.
Hamas däremot har konsekvent motsatt sig Israels existens, vilket har gjort att de vunnit en ännu större del av den palestinsk-arabiska opinionen (den senaste opinionsundersökningen visar att de leder över Fatah med 45% mot 35% inför det stundande valet). Men denna öppna avvisandepolitik har också gjort dem till en styggelse för Israel och andra, vilket i sin tur begränsar deras effektivitet. Som ett resultat av detta har Hamas de senaste månaderna börjat visa mer flexibilitet; till exempel har de i allmänhet hållit vapenstilleståndet med Israel och de har börjat röra sig i riktning mot att delta i den diplomatiska processen. Detta ger fördelar; institutet "Conflicts Form" och andra framhåller, med viss framgång, Hamas som en ny legitim samtalspartner.
Palestinska Islamiska Jihad kanske upptäcker att de är de enda renläriga avvisarna av Israel.
Varför spelar sådana skillnader i förhållningssätt någon roll? Därför att Fatah-metoden förleder Israelerna tillräckligt för att de skall arbeta tillsammans med dem; förskönande omskrivningar i enlighet med Arafats ökända stil, inkonsekvens, undanflykter och lögner uppmuntrar dem till att göra "kännbara eftergifter." I motsatts till Ahmadinejad-PIJ vars tillvägagångssätt är att helt enkelt konfrontera Israel med öppna och brutala hot som inte kan rationaliseras bort. Offentliga krav på att Israel skall försvinna gör att israelerna reser sig, införskaffar nytt krigsmateriel och stänger den diplomatiska vägen.
Dessa knep kan fresta på godtrogenheten – israelerna inser väl att det förra inte är mindre dödligt än det senare?
Faktum är att de inte gör det. Sedan 1993 har israelerna visat sig vara, med filosofen Yoram Hazonys ord, "ett utmattat folk, förvirrat och utan ledning", villiga och till och med ivriga att bli duperade av sina fiender. Allt de behöver är några fredstrevare, hur föga övertygande de än är, för att få dem att hoppas att de kommer att befrias från krig, och de kan knappt hålla sig från att göra eftergifter till dödliga fiender.
Sålunda fördömer en upplyst världsopinion Ahmadinejad, de känner på sig att han gick för långt och kommer att få israelerna att dra sig tillbaka. Om han bara tonade ner sina uttalanden och artigt krävde Israels utplånande, till exempel genom att omfamna en enstatslösning, skulle allt vara bra.
Sålunda har israeler effektivt definierat vilken antizionism som är acceptabel och vilken som inte är det. Kofi Annans sätt att både fördöma och omfamna Israels utplåning reflekterar bara förstörelsesättet som israelerna själva har etablerat.
"Karta över Palestina" som den visades vid Förenta Nationerna den 29 november 2005. |
Kofi Annan, andre från höger, sitter på podiet med "Kartan över Palestina" som suddat ut Israels existens i bakgrunden (längst ut till vänster). |
