Förstöra skulpturer av Mohammed

Denna skämtteckning av Muhammed, ritad av Kurt Westergaard, som publicerades den 30 september 2005, tillsammans med elva andra, tilldrog sig mest uppmärksamhet och ilska.

Den här månaden har polisen i Danmark avvärjt en komplott att mörda skämttecknaren Kurt Westergaard, den skämttecknare som ritade den starkaste Muhammedteckningen. Detta ledde till att man återigen publicerade hans skämtteckning som en solidaritetshandling och som en signal till islamisterna att deras hot och våld inte kommer att lyckas.

Denna händelse visar på islamisternas blandade framgång med att förhindra västvärldens yttrandefrihet rörande Muhammad – tänk bara på Salman Rushdies Satansverserna eller på uppsättning av Mozarts Idomeneo på operahuset i Berlin. Ibland fungerar hot om våld men lika ofta provocerar dessa hot, de retar upp och inspirerar till motstånd. En artig handling kan uppnå mer. Två parallella ansträngningar från 1955 och 1997 att avlägsna nästan identiska skulpturer av Muhammed från amerikanska domstolsbyggnader får illustrera detta.

År 1997 krävde Rådet för Amerikansk-islamiska relationer att delar av en fris i huvudkammaren i den Amerikanska Högsta domstolens byggnad i Washington D.C. skulle sandblästras bort till oigenkännlighet eftersom islam förbjuder avbildande av sin profet. Den drygt två meter höga marmorreliefen av Adolph Weinman avbildar Muhammed tillsammans med 17 andra historiska lagstiftare. I sin vänstra hand håller han Koranen i bokform (en irriterande felaktighet ur muslimsk synvinkel) och i sin högra hand håller han ett svärd.

Offentlig domstolsinformation påpekar angående avbildningen av Muhammed på Högsta Domstolens fris att "avbildningen ovan är ett välment försök av skulptören, Adolph Weinman, att hedra Muhammed och den liknar inte alls Muhammed. Muslimer har i allmänhet en stark motvilja mot skulpturer eller bilder av deras Profet."

Chefsdomare William Rehnquist avvisade emellertid Rådets påtryckningar, enligt hans mening var avbildandet "endast ämnat att erkänna (Muhammed) … som en viktig person inom rättshistoria; det är inte menat som någon form av avgudadyrkan". Rehnquist beviljade endast att domstolslitteratur bör nämna att avbildningen kan väcka anstöt hos muslimer. Hans beslut mottogs med upplopp och skador i Indien.

Till skillnad från 1955 när en kampanj för att censurera en avbildning av Muhammed i en annan amerikansk domstolsbyggnad lyckades. Detta var på den New York-baserade appellationsdomstolen för staten New Yorks högsta domstol. Byggnaden är från 1902 och hade på sitt takräcke en drygt två meter hög marmorstaty av "Muhammed" av Charles Albert Lopez som en av de tio historiska lagstiftarna. Denna Muhammedstaty höll också en Koran i sin vänstra hand och en kroksabel i sin högra.

Namnen på lagstiftarna högt uppe på byggnaden var visserligen synliga från gatan men de var svåra att urskilja. Det var först vid en allmän översyn av byggnaden och dess statyer i februari 1953 som allmänheten blev medvetna om namnen. De egyptiska, indonesiska och pakistanska ambassadörerna till Förenta Nationerna reagerade med att begära att det amerikanska utrikesdepartementet skulle använda sitt inflytande för att förmå de ansvariga att ta bort Muhammedstatyerna, inte renovera dem.

I vanlig ordning skickade utrikesdepartementet två anställda för att försöka övertyga staden New Yorks kommissionär med ansvar för allmänna frågor, Frederick H. Zurmuhlen, att han skulle foga sig efter ambassadörernas önskemål. Chefsnotarie George T. Campbell meddelade att domstolen "också fått ett antal brev från Muhammedaner som alla bad domstolen att göra sig av med statyn". Alla sju appellationsdomare rekommenderade Zurmuhlen att ta ner statyn.

Trots att, som Time magazine uttryckte det, "faran för att ett stort antal New Yorkbor skulle börja tillbe statyn var erkänt liten", så fick ambassadörerna som de ville. Zurmuhlen såg till att de anstötliga statyerna forslades bort till en lagerlokal i Newark, New Jersey. Medan Zurmuhlen funderade på vad han skulle göra med den rapporterade Times 1955 att statyn "har legat på rygg i en trälåda i flera månader". Vad som slutligen hände med den vet man inte.

Högst upp till vänster: Byggnaden för Appellationsdomstolen vid staten New Yorks högsta domstol, vid Madison Avenue och 25 gatan, New York City, fotot är taget från sydväst, fotograferad före 1955. Notera förekomsten av en staty längst bort till höger (öst) på byggnaden. Längst ner till vänster: Samma domstolsbyggnad efter 1955. Notera att statyn längst bort till höger är borta. Muhammedstatyn hade stått vid västra sidan av 25 gatan, de andra statyerna på den sidan flyttades ett steg mot väster 1955 så att den tomma sockeln nu finns vid den östliga sidan. Höger: Muhammedstatyn i New York visade enligt beskrivning i the New York Times profeten som varande av "normal höjd men bredaxlad med tjocka kraftfulla händer. Under hans turban är hans ögonbryn framträdande och rynkade. Ett långt tjock skägg hänger ner över hans rock. I sin vänstra hand håller han en bok som symboliserar den nya religion han grundat och i sin högra hand håller han en kroksabel som tecken på den muslimska erövringen".

Den tomma piedestalen där Muhammed inte längre står.

Istället för att ställa tillbaka den tomma piedestalen på domstolsbyggnadens tak lät Zurmuhlen kasta om de nio återstående statyerna för att skyla över den tomma platsen där Zoroaster fick ersätta Muhammed på platsen vid det västra hörnet. Så är läget fortfarande vid domstolsbyggnaden idag, över ett halvsekel senare.

När man erinrar sig dessa händelser från 1955 så inser man en del saker. För det första att muslimska påtryckningar på västvärlden för att få dem att anpassa sig till islamiska sedvänjor är äldre än den nuvarande Islamisteran. För det andra att även när endast ett litet antal muslimer levde i västvärlden så kunde sådana påtryckningar lyckas. Slutligen, om man jämför de parallella fallen från 1955 och 1997 så kan man se att det förra tillvägagångssättet där ambassadörer artigt kom med en begäran – inte med stöd av en ilska folkmassa övermodigt kräva, och ännu mindre terroristsammansvärjningar – kan vara en mer effektivt väg att gå.

Denna slutledning bekräftar min mer allmänna åsikt – och premisserna för Islamist Watch project – att islamister som tysta arbetar inom systemet uppnår mer än grymhet och stridslystnad. Slutsatsen är att mjuka islamister utgör en lika stor fara som våldsam islamism.