Pastor Terry Jones planer på att bränna Koranen i hans kyrka i Gainesville, Florida är, det måste understrykas, en osmaklig handling som passar en skamlig tradition. När det är sagt finns det två andra punkter som behöver belysas: Att köpa böcker och sedan bränna dem är helt och hållet lagligt i USA. För det andra satte David Petraeus, Robert Gates, Eric Holder, Hillary Clinton och Barack Obama press på Jones att ställa in koranbränningen endast därför att de var rädda för muslimskt våld mot amerikaner om han genomförde det. Faktum är att trots att Jones ställde in brännandet av Koranen så dog fem i Afghanistan fem personer i Afghanistan and 14 i Kashmir i protest mot hans planer.
 Palestinier vanhelgade Josefs grav i oktober 2000. |
Inte mindre viktigt är att sharia förringar det som är heligt för andra religioner, en tradition som visat sig på senare år genom till exempel förstörandet av Buddhastatyerna i Bamiyan, vanhelgandet av den judiska helgedomen Josefs grav och den kristna Födelsekyrkan. Ett dekret från 2003 slår fast att bibeln är lämplig att användas av muslimer när de torkar bort sin avföring. De iranska myndigheterna skall enligt vad som rapporterats ha bränt hundratals biblar i maj månad. Denna obalans där islam åtnjuter immunitet och andra religioner nedvärderas har länge rått i länder med muslimsk majoritetsbefolkning.
Så 1989 utökade Ayatollah Khomeini plötsligt denna dubbelmoral till att omfatta västvärlden när han påbjöd att den brittiske författaren Salman Rushdie skulle avrättas på grund av hädelse i hans bok Satansverserna. Med detta grundlade Khomeini Rushdie-reglerna, vilka fortfarande gäller. De fastslår att vem som än motsätter sig "islam, profeten och koranen" kan avrättas; att alla som har anknytning till hädaren också måste avrättas; och att alla muslimer bör ingå i ett informellt underrättelsenätverk för att verkställa detta hot.
Det är uppenbart att dessa regler står i motsättning till en grundläggande förutsättning för livet i västvärlden – yttrandefrihet. Som det sammanfattas i denna deklaration, "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det", skyddar denna frihet vår rätt att begå misstag, att förolämpa, att vara otrevlig och att häda.
Även om Rushdie-reglerna till en början kanske chockerade västvärlden, har de sedan dess blivit den nya normen. När islam är ämnet är yttrandefrihet inget annat än ett minne från tiden före 1989. Skribenter, konstnärer och redaktörer är helt på det klara med att kritik mot islam kan utgöra fara för deras liv.
 Brittiska muslimer brände "Satansverserna" i januari 1989. |
Också den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen stod fast 2006 när respektlösa teckningar av Muhammed i en dagstidning i Köpenhamn ledde till en proteststorm: "Detta är en fråga om principer" sade han. "Som statsminister har jag ingen som helst makt att begränsa pressen – inte heller vill jag ha sådan makt".
Båda dessa händelser ledde till kostsamma bojkotter och våldsamheter men principen vann ändå över det opportunistiska. Andra västledare har vacklat i försvaret av yttrandefriheten. Regeringarna i Australien, Österrike, Kanada, Finland, Frankrike, Storbritannien, Israel och Nederländerna har alla försökt att eller lyckats med att fängsla människor som brutit mot Rushdie-reglerna.
Obama-administrationen har nu kommit med på denna skamliga lista. Deras påtryckningar på Jones har ytterligare undergrävt yttrandefriheten när det handlar om islam och därmed lagt grunden till islams privilegierade ställning i USA vilket betyder att muslimer kan förolämpa andra men inte själva bli förolämpade. Detta har fört landet i riktning till dhimmitude, ett tillstånd där icke-muslimer erkänner islams överhöghet. Slutligen har Obama härmed förstärkt islamisk lag, ett prejudikat som kan leda till andra former av obligatorisk eftergivenhet för sharia.
Obama borde ha gjort som Rasmussen och stått upp för principen om yttrandefrihet. Hans underlåtenhet att göra detta betyder att amerikanerna måste erkänna och motsätta sig den amerikanska regeringens fortsatta användning av Rushdie-reglerna eller andra aspekter av sharia.
