Lawrence Auster betecknar min inställning till islam som "ekumenisk" och sin egen som "civilisationistisk." Jag föredrar att kalla min inställning historisk och hans essentialistisk. Det vill säga, jag betonar att saker och ting ändrar sig med tiden och han ser dem som statiska. Till exempel så betonar han kontinuitet, som går tillbaka flera århundraden och jag fokuserar på de enorma förändringar som har skett sedan jag började studera islam 1969.
Det centrala i hans argument är synpunkten att "moderat islam inte kan existera". Till vilket jag måste svara att islam kan vara vad muslimer än önskar göra av det. Jag rekommenderar att han studerar muslimsk historia, så att han själv kan förstå hur (för att ta två ytterligheter) bosnisk och Najdi-islam utvecklades som de gjorde där den ena är bland de mest toleranta och den andra säkerligen är bland de strängaste.
Religionen har förändrats avsevärt genom tiderna och kommer säkerligen att fortsätta att förändras. De flesta av oss kan vara överens om att den muslimska världen är i en förfärlig kris för tillfället men Auster ser på det som ett permanent tillstånd. Jag ser det som temporärt, kanske jämförbart med Tysklands i mellankrigsperioden.
I synnerhet så är Austers argument baserat på en statisk förståelse av koranen, och ignorerar i vilken utsträckning muslimska åsikter förr i tiden förändrades och fortsätter att förändras. Tolkningar existerar redan (såsom den sudanesiska akademikern Mahmud Muhammad Tahas tolkning) som vänder upp och ner på århundrades tolkningar av koranen och skulle göra islam förenlig med modernitet. De existerar, klara för upphämtning.
Jag har "vilseletts", skriver Auster, till att tro att moderat islam (eller anti-islamistisk islam) existerar. Men jag har personligen arbetat sida vid sida med moderata muslimer och har tillhandahållit detaljer (se "Naming Moderate Muslims" för detaljer) angående några av dem. För Auster att förneka att de existerar tyder på att han är mer driven av teori än av fakta.
Jag finner Austers jämförelse av islam med sovjetisk kommunism förolämpande. Men om han nödvändigtvis måste jämföra en tro med en politisk ideologi så borde han jämföra islam med socialism i sin helhet, från socialdemokrat till stalinist.
Han är förundrad över att jag inte dömer islam, och mitt svar till det är att en persons tro inte är mitt område, endast personens politiska åsikter och handlingar. Jag föreslår att i allmänhet så är det inte en bra idé att blanda ihop lärdom och trosfrågor.
Vad gäller hans pik, "Sen när innebär studerandet av ett ämne att man inte får kritisera det?" så är mitt svar att jag inte studerar tron islam utan muslimsk historia. Jag har gång på gång signalerat det här spektrumet, till exempel i underrubriken av mina böcker ("The Genesis of a Military System", "Islam and Political Power," "Views of Islamic and Middle Eastern Politics"). I motsats till detta så letar han förgäves i min bibliografi efter alster som handlar om sådana ämnen som konceptet av gudomen i Koranen, härkomsten av hadith, Rumis poesi och Sufismen.
Austers sätt att se på förmodern islam ("medeltida islams ära är till största delen en myt. Det var en parasitcivilisation vars bedrifter mestadels bestod av arbete som dess underkuvade folk såsom bysantiner, judar, och indier utförde och den avtog när den så småningom tog död på sin värd") är en ytlig projektion bakåt av dagens problem. Faktiskt är själva premissen ("en parasitcivilisation") en självmotsägelse. Det fans en sann och levande islamsk civilisation och (för att ta ett behändigt datum) år 1005 representerade den det bästa som människor hade uppnått vid den tiden vad gäller bildning, styrelse och framåtskridande i allmänhet. Jag föreslår att Auster blir mer bekant med den här civilisationen innan han avfärdar den.
Auster skildrar mig som en försvarare av traditionell islam ("Pipes förnekar otroligt nog de aggressiva, kollektivistiska, folkmordsbenägna och tyranniska aspekterna av traditionell islam…. han frammanar den fullbordade, romantiska synen av islam"). Min syn av historisk islam är, påstår han, "helt och hållet positiv" med en noterbar avsaknad i det jag skrivit av någonting som har med jihad, de islamska erövringarna, Sharia, slaveri och dhimmitud att göra. Jag önskar att Auster hade lagt ner lite mer tid på att se över det jag skrivit innan han drog slutsatser om det. Till exempel en lång artikel från 2002, "Jihad and the Professors," samt flera kortare artiklar ("Harvard ♥ Jihad," "What is Jihad?") tar omfattande itu med jihad och är tillräckligt hårda även för Auster (en "ohygglig verklighet" kallar jag det på ett ställe; på ett annat ställe citerar jag Bat Ye'or angående lidandet som jihad har orsakat genom "krig, fördrivning, dhimmitud, slaveri och död"). Och slaveri? Min första bok heter Slave Soldiers and Islam. Jag har också publicerat mindre verk om ämnet (för det mesta daterat runt 1980 och är inte online) som hade titlar såsom "Mawlas: Freed Slaves and Converts in Early Islam" och "Why Did Military Slavery Exist?"
Jag undrar vad, exakt, jag måste göra för att bevisa mitt icke-romantiska sätt att se på förmodern islam.
Det sagt, så ser jag på förmodern islam genom standarden av dess tid, inte vår tid, och dömer därför mindre än Auster gör. Dessutom så instämmer jag med den breda akademiska samstämmigheten att under första hälften av islams historia var deras anhängare mindre "aggressiva, kollektivistiska, folkmordsbenägna och tyranniska" än deras kristna motparter i Europa. Det konsekventa mönstret av judar som flyr kristna områden för muslimska områden är ett tecken på den här verkligheten.
Och slutligen så måste jag ge svar på den här karakteriseringen: "Pipes respekt för islam, hans tro på islams grundläggande godhet och hans bestående hopp (trots alla bevis) att vi i slutändan kan leva i fullständig harmoni med det, motsäger och försvaga hans realistiska analys av farorna". Ja, jag har respekt för tron som en miljard personer har men jag kan inte minnas att jag någonsin har försvarat "tro i dess grundläggande godhet". Till skillnad från detta så har jag offentligt argumenterat mot president George W. Bushs formulering att "islam är fred". Vad gäller mitt hopp om att muslimer och icke-muslimer kan leva i fullständig harmoni, det är ett hopp. Men vem kunde år 1940 ha föreställt sig att leva i fullständig harmoni med Tyskland, Italien och Japan? Sådant hopp är funktionellt. Att vi har gjort det i flera årtionden nu antyder att förändring är möjligt genom seger i krig och kloka råd till de besegrade, så att de kan förstå sina egna traditioner på ett sansat och modernt vis och med god grannsämja.
Vad gäller den andra delen av Austers analys, hans policyrekommendationer; de skiljer sig förvånansvärt lite från mina egna, som jag presenterade för tre år sedan i "Vem är fienden (Who Is the Enemy)?". Auster hävdar "att västvärlden måste konfrontera islam som islam och på det viset förminska dess makt så till den grad att muslimer inte har möjlighet att föra jihadkampanjer mot oss. Under sådana omständigheter kan en mer hederlig islam uppstå". Det här två-stegs konceptet liknar eller kanske till och med härrör från mitt program för att besegra radikala islam och sedan främja moderat islam i dess ställe. Auster och jag är ense om att i slutändan så är "en mer hederlig typ av islam" det enda svaret.
Jag låter Auster förklara hur hans "hederliga" islam skiljer sig från min "moderata" islam (vilket han insisterar "inte existerar, och inte kan existera"). Och varför, om islam inte kan förändras, han fäster sitt hopp tillsammans med mig, på ett förändrat islam.
_____________
För en fortsättning av den här debatten, var vänlig se "Att katalogisera muslimska våldshandlingar är nödvändigt, men inte tillräckligt".
