Det är exakt tio år sedan Ryan Gingeras publicerade ett extraordinärt förord till sin bok Sorrowful Shores: Violence, Ethnicity, and the End of the Ottoman Empire 1912-1923 (Oxford University Press). Jag citerar därför ett längre utdrag ur förordet:
Om sanningen skall fram så föddes detta ur en feghetshandling. Mina ambitioner fram till mina omfattande examina hade en tendens att behandla något slags radikalt utmanande projekt. Det var aldrig något tvivel om att min avhandling skulle handla om något hörn i Anatolien under Första världskriget och/eller den tidiga turkiska republiken. Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och vände mig mot östra Anatolien. Jag fick några idéer: kanske en studie i hur den lilla staden Naxçıvan kom att bli en del av Azerbajdzjan; ännu bättre rekonstruktionen av Kars efter upprättandet av den turkiska republiken.
Båda, trodde jag, skulle fungera utomordentligt. Jag fick höra att så inte var fallet. Vänner och kolleger med åratals erfarenhet av Osmanska studier varnade mig för att jag i princip skulle begå professionellt självmord. För det första var det frågan om källor. Var skulle jag få tag på dem? Existerar sådana dokument överhuvudtaget? Än viktigare, skulle de turkiska arkivarierna ens låta mig se dokumenten? (En fråga som följdes av anekdotiska skräckhistorier om forskare som nekats tillgång till statsarkiv i Turkiet.) Man måste också ta med de politiska konsekvenserna i beräkningen. En avhandling som handlade om kurder, armenier eller andra tabubelagda ämnen i Turkiet skulle ovillkorligen ge mig problem. Jag fick höra att oavsett vad jag gjorde så skulle någon bli väldigt missnöjd med mitt arbete. Någon, en medlem i den turkiska regeringen, medlemmar av den armeniska diasporan eller andra osmanska forskare skulle äta upp mig levande för att ha utmanat, upprätthållit eller ignorerat vissa aspekter av östra Anatoliens senare historia. Kort sagt, det råd jag fick var: gör det inte. Släpp det. Döda inte din karriär innan den ens börjat.
Den avhandling jag slutligen skrev grundades på detta råd. Min tid i arkiven fick mig istället att fokusera på västra Anatolien och gjorde mig uppmärksam på den roll de albanska och nordkaukasiska invandrarna spelade under det turkiska självständighetskriget. Forskningen för detta projekt gick i allmänhet lekande lätt. Inget av de mardrömsscenarier jag blev varnad för förverkligades. Inga livstidsförbud. Ingen hatpost. Ingenting.
Jag kan inte säkert säga att mina vänner och kolleger, personer som jag tror verkligen hade mitt bästa för ögonen, hade fel. Arkivarier, forskare och personal jag träffade i Istanbul och Ankara var verkligen hjälpsamma, artiga och ibland ett riktigt nöje att arbeta med. Bara omnämnandet av mitt intresse av muslimska invandrare i Anatolien hälsades med uppriktig entusiasm och fick stöd av arkivarierna som hjälpte till att göra min forskning möjlig. Oftast tog jag inte ens upp ämnet armenier och greker med arkivpersonalen. Eftersom dessa gruppers öde inte var relevanta för mitt akademiska arbete, var det parallella ödet för icke-muslimer i västra Anatolien under krigsåren ett ämne som jag behöll för mig själv. Tidigare förmaningar fortsatte att snurra runt i huvudet på mig.
Kommentarer: (1) Försiktigheten lönade sig. År 2009 var Gingeras biträdande professor vid CW Post Campus på Long Island University; ett decennium senare är han professor vid Naval Postgraduate School.
(2) Gingeras medgav offentligt något som vanligen är begränsat till privata konversationer och skvaller, nämligen att de som upprättar Mellanösternstudier tillsammans med stater i Mellanöstern skisserar upp vad som anses vara ett acceptabelt ämne för forskning – och ve den som bryter mot dessa begränsningar.
(3) Gingeras valde ett utmärkt alternativt ämne men detta är dock ofta inte fallet. Faktiskt hjälper "feghet" till att förklara varför Mellanösternstudier vältrar sig i fåniga ämnen. Här är ett exempel från en konferens "American & Muslim Worlds ca. 1500-1900" som hölls vid University of Pennsylvania för två år sedan; som jag skrev då, konferensen undvek "stora, meninsfulla analyser till förmån för obetydliga mikroämnen" och svarade på frågor som ingen någonsin ställde. Avhandlingarnas titlar inkluderade:
- "Byrons Houris i Amerika: Visuella avbildningar av muslimska hjältinnor i Byrons skönhetsgalleri"
- "Främlingar i främlingars land': 'Rebs och Yanks' i Citadelet i Khedivatet"
- "Bombos Amerika: En energihumanistisk syn på den tidiga amerikansk-orientaliska berättelsen".
Det är inte att undra på att detta ämnesområde är i usel form. (maj 2019)
Tillägg 1 maj 2019: Självklart svarar någon som offentligt medger feghet på denna diskussion på ett fegt sätt. Gingeras skriver: "Det enda jag säger är att detta är en ganska grov felbedömning av förordet i min bok. Det är inte kritik av "Mellanösterns historie-etablissemanget" (det finns förresten inget sådant etablissemang). Enligt min erfarenhet har ingenting, inklusive att skriva denna bok, lett mig till att tro att ämnesområdet har blivit sämre".
