Två nya stater, båda med religiösa förtecken, uppstod ur skärvorna av det Brittiska imperiet i efterdyningarna av Andra världskriget. Israel var förstås det ena landet; det andra var Pakistan.
Det är intressant att jämföra dessa två stater, trots att detta sällan gjorts. Pakistans erfarenheter av utbredd fattigdom, nästan konstant intern turbulens och extern spänning som har kulminerat i dess nuvarande ställning som en skurkstat ger oss en idé om de faror Israel har undvikit genom sin stabila, liberala politiska kultur, sin dynamiska ekonomi, genom att man lagt sig i främsta ledet i high-tech sektorn, sin livliga kultur och imponerande sociala sammanhållning.
Men trots alla dessa bedrifter lever den judiska staten under en förbannelse som Pakistan och de flesta andra stater aldrig behöver ställas inför: hotet om utplåning. Landets anmärkningsvärda framsteg under flera årtionden har inte frigjort det från en månghövdad fara som inkluderar nästan alla tänkbara medel: massförstörelsevapen, konventionell militärattack, terrorism, intern omstörtande verksamhet, ekonomiskt blockad, demografiskt anfall och ideologiskt undergrävande. Ingen annan samtida stat står inför en sådan samling hot; förmodligen har ingen någonsin i historien gjort det.
Israels fiender kan delas in i två huvudläger: Vänstern och muslimer, med den yttersta högern som en tredje mindre grupp. Vänstern inkluderar en oförsonlig gruppering (International ANSWER, Noam Chomsky) och en mer hövlig mittengruppering (Förenta Nationernas Generalförsamling, Kanadas Liberala parti, den förhärskande medieinriktningen, de större väletablerade kyrkorna, skolböcker). I den slutliga analysen fungerar dock vänstern mindre som en egen kraft än som hjälp till den största antisionistiska aktören vilken är den muslimska befolkningen. Den senare kan i sin tur delas in i tre olika grupperingar.
Den första är de utländska staterna: Fem beväpnade arméer som invaderade Israel den första självständighetsdagen i maj 1948, och därefter grannländernas stridande arméer, luftvapen och flotta i krigen 1956, 1967, 1970 och 1973. Medan de konventionella hoten har blivit något mindre så utgör Egyptens USA-finansierade vapenuppbyggnad ett hot och hoten från massförstörelsevapen (i synnerhet från Iran men också från Syrien och potentiellt från många andra länder) utgör ett ännu större hot.
Den andra grupperingen är de palestinier som lever utanför Israel. Mellan åren 1948 och 1967 ignorerades de av regeringarna, men när beväpnade styrkor från tre stater förlorade i Sexdagarskriget fick Yasser Arafat och den Palestinska Befrielserörelsen PLO chansen. Efterföljande utveckling, såsom Libanonkriget 1982 och Osloavtalet 1993, bekräftade vilken central ställning de palestinier som lever utanför Israel har. Idag driver de konflikten genom våld (terrorism, missiler från Gaza) och än viktigare genom att driva världsopinionen mot Israel genom en PR insats som får stort genklang bland muslimer och vänsteranhängare.
På tredje plats kommer Israels muslimska medborgare, övervintrarna i ekvationen. År 1949 var de endast 111 000 eller 9 % av Israels befolkning men år 2005 hade de mångfaldigats och var nu 1 141 000 eller 16 % av befolkningen. De drog nytta av Israels öppna samhälle och utvecklades från en foglig och ineffektiv folkgrupp till en självsäker grupp i samhället, en grupp som alltmer avvisar den judiska karaktären av den Israeliska staten vilket kan få djupgående konsekvenser för den framtida egenarten av landet.
Denna långa lista av hot gör kanske att Israel skiljer sig från alla andra västländer och det tvingar Israel att varje dag skydda sig själva från sina många fiender, men landets svåra situation gör att Israel konstigt nog liknar andra Mellanösternländer som på liknande sätt står inför hot om att utplånas.
Kuwait erövrades av Irak och försvann faktiskt från kartan mellan augusti 1990 och februari 1991; hade det inte varit för en USA-ledd koalition skulle det med all säkerhet aldrig ha återuppstått. Libanon har i praktiken stått under syrisk kontroll sedan 1976 och om utvecklingen krävde en formell annektering skulle Damaskus när som helst kunna officiellt inkorporera det. Teheran hävdar då och då att Bahrain är en del av Iran, nu senast i juli 2007 när en medarbetare till Ayatolla Ali Khamenei, Irans högste ledare, hävdade att "Bahrain är en del av Irans mark", och insisterade att "Det främsta kravet från Bahrainarna idag är att återbörda denna provins … till dess moder islamiska Iran". Jordaniens existens som ett självständigt land har alltid varit osäker, delvis därför att det fortfarande ses som ett kolonialt trick av Winston Churchill, delvis därför att ett flertal stater (Syrien, Irak, Saudiarabien) samt palestinierna betraktar det som lovligt byte.
Att Israel finns i detta sällskap innebär flera saker. Det sätter Israels existentiella dilemma i perspektiv: Om inget land utanför Mellanöstern riskerar att utplånas så är detta nästan ett rutinproblem inom regionen, vilket ger en antydan om att Israels oreglerade status inte kommer att lösas inom en snar framtid. Detta mönster sätter också fokus på Mellanösterns unikt grymma, instabila och ödesdigra politiska liv; regionen anses helt klart vara världens värsta grannskap. Israel är barnet med glasögon som försöker lyckas i skolan samtidigt som hon bor i en del av staden där gängen styr.
Mellanösterns djupa och breda politiska sjukdom visar på hur felaktigt det är att se den arabisk-israeliska konflikten som drivkraften bakom problemen. Det är mer förnuftigt att betrakta Israels besvärliga situation som ett resultat av regionens giftiga politik. Att skylla Mellanösterns autokrati, radikalism och våld på Israel är som att ge det skötsamma skolbarnet skulden för gängbråken. Omvänt betyder det att om man löser den arabisk-israeliska konflikten så är det bara den konflikten man har löst, man har inte löst problemen i regionen.
Om alla medlemmar av denna hotade kvintett oroar sig för utplåning så är Israels bekymmer de mest komplexa. Att Israel har överlevt ett oräkneligt antal hot mot sin existens under de senaste sextio åren och att man har gjort detta med hedern i behåll är ett bra skäl för dess invånare att fira. Men glädjen kan inte vara länge för man måste åter tillbaka till barrikaderna för att försvara sig mot nästa hot.
