Denna månad deklarerade Israels försvarsminister Ehud Barak att Israel måste dra sig tillbaka från palestinskt territorium. "Världen accepterar inte – och det kommer vi inte att kunna ändra under 2010 – förväntningen att Israel under decennier kommer att styra över ett annat folk i ytterligare årtionden", sade han. "Det är något som inte existerar någon annanstans i världen.
Har han rätt? Är fred överhuvudtaget möjlig? Och om så, vilken form bör ett slutgiltigt avtal ha? Dessa frågor ställde vi till National Posts skribenter i vår serie "Vad är er fredsplan?"
 Ehud Barak, Israels försvarsminister |
Seger skapar unika omständigheter för att befrämja fred. Historien bekräftar att krig slutar när den ena sidan erkänner sig besegrad och den andra sidan vinner. Detta är helt förståeligt, för så länge båda sidor anstränger sig för att uppfylla sina ambitioner kommer striden att fortsätta eller har potential för att startas igen.
Målet med seger är inte direkt något nytt. Sun Tzu, en gammal kinesisk strateg, gav rådet att i krig "Låt ditt stora mål vara seger". En österrikare som levde på sextonhundratalet, Raimondo Montecuccoli, sade att "Målet i krig är seger". En Preussare som levde på artonhundratalet, Carl von Clausewitz, tillade att "Krig är en våldshandling för att tvinga fienden att följa vår vilja". Winston Churchill sade till det brittiska folket: "Ni frågar: vad är vårt mål? Jag kan svara med ett ord: Seger – seger – till vilket pris som helst, seger, trots all terror, seger, oavsett hur lång och svår vägen må vara". Dwight D. Eisenhower noterade att "I krig finns det ingen ersättning för seger". Dessa insikter från äldre tider gäller fortfarande för oavsett hur mycket vapnen har förändrats så förblir den mänskliga naturen densamma.
Seger betyder att man påtvingar fienden sin vilja, tvingar honom till att överge hans krigsmål. När tyskarna tvingades ge upp i Första världskriget höll de fast vid sitt mål att dominera Europa och helt följdriktigt, några få år senare vände de sig till Hitler som den som skulle uppnå detta mål. Underskrivna papper spelar bara roll om ena sidan har gett upp: Vietnamkriget avslutades till synes genom diplomati 1973 men båda sidor fortsatte med att försöka uppnå sina krigsmål ända tills Nordsidan vann den slutgiltiga segern 1975.
Viljestyrka är nyckeln: att skjuta ner flygplan, förstöra tanks, använda krigsmateriel, få soldater att fly och erövra land är inte i sig själva avgörande utan måste åtföljas av psykologisk kollaps. Nordkoreas förlust 1953, Saddam Husseins 1991 och de irakiska sunnimuslimernas förluster 2003 övergick inte i misströstan. Omvänt så gav fransmännen upp i Algeriet 1962 trots att man var fler och bättre beväpnade än fienden, liksom amerikanarna i Vietnam 1975 och Sovjet i Afghanistan 1989. Det Kalla kriget slutade utan några dödsoffer. I alla dessa fall behöll förloraren stora vapenarsenaler, arméer och fungerande ekonomier. Men deras viljestyrka tog slut.
På samma sätt kommer den arabisk-israeliska konflikten att lösas endast när den ena sidan ger upp.
Fram tills nu, efter det ena kriget efter det andra, fortsätter båda sidor att behålla sina mål. Israel kämpar för att bli accepterad av sina fiender medan dessa fiender kämpar för att förgöra Israel. Dessa mål är fundamentala obändiga och ömsesidigt motsägelsefulla. Accepterande av Israel eller förgörande av landet är de enda två sätten att uppnå fred. Varje observatör måste bestämma sig för antingen den ena eller den andra lösningen. En civiliserad person vill att Israel vinner eftersom dess mål är försvar, att skydda ett existerande och blommande land. Deras fienders mål att förgöra landet är inget annat än ren och skär barbarism.
I nästan 60 år har araber som avvisar varje tanke på fred med Israel, nu i sällskap med iranier och vänstergrupper, försökt eliminera Israel genom mångahanda strategier: de arbetar för att intellektuellt underminera landets legitimitet, översvämma det demografiskt, isolera det ekonomiskt, genom diplomati lägga band på dess försvar, bekämpa det med konventionella medel, demoralisera det med terror och hota med att förgöra landet med massförstörelsevapen. Israels fiender har fortsatt följa sina mål med energi och viljestyrka men de har nått få framgångar.
Ironiskt nog har israelerna svarat på de oavbrutna attackerna mot deras land genom att glömma bort nödvändigheten av att vinna. Högerregeringarna utvecklade planer för att förfina segern, centerregeringarna experimenterade med försök att blidka och med ensidiga beslut och vänsterregeringarna vältrade sig i skuld och självförebråelser. Ytterst få israeler förstår innebörden med denna oavslutade affär, alltså en slutgiltig seger, att krossa fiendens vilja och att förmå honom att acceptera att den judiska staten är här för att stanna.
Turligt nog för Israel så behöver de endast besegra palestinierna och inte hela den arabiska eller muslimska befolkningen vilka så småningom kommer att följa efter palestinierna och acceptera Israel. Vad som också är turligt är att palestinierna, trots att de har byggt upp ett fantastiskt rykte om sig att vara uthålliga, kan besegras. Om tyskarna och japanerna kunde tvingas ge upp 1945 och amerikanerna 1975 hur kan då palestinierna vara undantagna från att förlora?
 Förenta Nationernas säkerhetsråd, en faktor som förlänger den arabisk-israeliska konflikten. |
Detta betyder att man måste förändra synen på Israel som svagt, något som växte fram under Osloprocessen (1993-2000) och därefter de båda tillbakadragandena från Libanon och Gaza (2000-2005). Jerusalem verkade vara tillbaka på banan under Ariel Sharons första tre år som premiärminister 2001-2003 och hans tuffa attityd gjorde att Israels krigsansträngningar gjorde rejäla framsteg. Endast när det sent 2004 stod klart att Sharon verkligen planerade att ensidigt dra tillbaka från Gaza kvicknade palestinierna till och Israel slutade vinna. Ehud Olmerts försvagande premiärministerämbete har endast delvis reparerats av Benjamin Netanyahu under det senaste året.
Ironiskt nog skulle en israelisk seger vara mer fördelaktig för palestinierna än för Israel. Israelerna skulle visserligen gynnas genom att de blir av med ett krig som pågått i generationer, men deras land är ett fungerande modernt samhälle. För palestinierna däremot skulle ett övergivande av deras irredentismiska drömmar om att förgöra deras granne slutligen ge dem en chans att ta hand om deras egna misskötta gårdar, att utveckla deras djupt bristfälliga statsskick, ekonomi, samhälle och kultur.
På så sätt gör min fredsplan slut på kriget och dessutom ger unika fördelar till alla inblandade.
