Efter att ha stått vid sidan om under nästan sextio år kommer Israels tredje och sista fiende kanske att ge sig in i striden.
Israels fiende nummer 1 är utländska stater. När Israels självständighet proklamerades i maj 1948 anföll fem utländska arméer Israel. Alla större krig därefter - 1956, 1967, 1970, 1973 – innebar att israelerna låg i krig med sina grannländers arméer, luftstyrkor och flottor. Idag utgörs det främsta hotet av massförstörelsevapen i Iran och Syrien. Egypten börjar mer och mer utgöra ett hot med konventionella vapen.
Fiende nummer 2 är palestinier som bor i andra länder. Från 1948 och två decennier framåt stod de helt i skuggan för att sedermera flytta fram sina positioner till mitten med Yasser Arafat och den Palestinska befrielseorganisationen. Libanonkriget 1982 och Oslofördraget 1993 bekräftade att de stod i centrum. Palestinier som bor utanför Israel fortsätter att vara aktiva och att utgöra en fara med terrorism, missiler som landar i Sderot och en världsomspännande PR kampanj som förkastar Israels existensberättigande.
De muslimska medborgarna i Israel, vanligtvis kallade för israeliska araber, utgör fiende nummer 3. (Här koncentrerar jag mig på muslimer, inte araber eftersom arabisktalande kristna och druser vanligtvis är mindre fientligt inställda.)
De israeliska muslimerna var till en början en obetydlig grupp; det började 1949 då de till antalet var 111 000 vilket var 9 % av Israels befolkning. Därefter tiodubblades deras antal till 1 141 000 år 2005, vilket är 16 % av befolkningen. Förutom att deras antal mångdubblades utnyttjade de också Israels öppna, moderna samhälle till att utvecklas från att vara en liten, spak befolking utan ledare till en stark självsäker grupp vars ledarskap inkluderar vice borgmästaren i Tel Aviv, Rifaat Turk, en ambassadör, Ali Yahya, parlamentsledamöter; akademiker och entreprenörer.
Denna uppgång, tillsammans med andra faktorer – fiende nummer 1 och 2 som ligger i krig med Israel, förstärkta band till Västbanken, uppsvinget för radikala Islam, Libanonkriget år 2006 – gjorde muslimerna så djärva att de förkastade den israeliska identiteten och vände sig mot staten. Att de helt öppet hyllar Israels värsta fiende är bevis på detta, ett annat bevis är det växande muslimska våldet mot judar inom Israel. Enbart den här månaden har muslimer plundrat och skövlat en judisk religiös skola i Akko samt närapå mördat en jordbrukare från Jezreeldalen. En tonårspojke arresterades för att ha planerat en självmordsattack mot ett hotell i Nazareth.
Dessa fientligheter har nedtecknats i ett imponerande arbete som publicerades i början på december, Den framtida visionen för palestinska araber i Israel "The Future Vision of Palestinian Arabs in Israel". Utgiven av Mossawa Center i Haifa – vilket delvis finansieras av amerikanska judar – och undertecknat av många högt uppsatta personer kan dess extremism mycket väl vara en vändpunkt för israeliska muslimer. Dokumentet tar avstånd från Israels judiska karaktär och insisterar istället på att landet skall bli en tvånationsstat där palestinsk kultur och makt jämställs med den judiska.
Dokumentets idé om ett "gemensamt hemland" betyder att de judiska och de arabiska delarna sköter sina egna angelägenheter och har vetorätt över den andra partens beslut. Den framtida visionen kräver ändringar av flaggan och nationalsången, ett upphävande av 1950 års Lag om återvändande vilken automatiskt ger israeliskt medborgarskap till alla judar, samt gör att arabiska blir jämställt med hebreiska. Det kräver separat arabisk representation i internationella forum. Den mest djupgående effekten av dokumentets innebörd är att det skulle göra slut på det sionistiska uppnåendet av en självständig judisk stat.
Inte oväntat reagerade judiska israeler negativt. I tidningen Ma‘ariv avvisade Dan Margalit israeliska araber som "omöjliga". I Ha'aretz tolkade Avraham Tal de upprörande kraven som ett sätt att med vilje fortsätta konflikten även om Israels externa konflikter skulle lösas. Israels vice premiärminister Avigdor Lieberman avvisar helt dokumentets förutsättningar. "Var ligger logiken" säger han i The New York Sun i att skapa 1½ land för palestinier (en syftning på att den Palestinska Myndigheten blir en stat) och "ett halvt land för det judiska folket"?
Lieberman vill begränsa israeliskt medborgarskap till människor som är villiga att skriva under ett dokument där de lovar att vara lojala mot den israeliska flaggan och nationalsång samt är villiga att göra militärtjänst eller dess motsvarighet. De som vägrar skriva under – vare sig de är muslimer eller politiskt står långt ute på vänsterkanten, är ultra ortodoxa eller andra – kan få permanent uppehållstillstånd med alla de rättigheter som israeliska medborgare har, till och med rösträtt och rätt att ställa upp i lokalval (ett privilegium de i Jerusalem boende araberna som inte är israeliska medborgare redan åtnjuter). Dock skulle de varken kunna rösta eller ställa upp i nationella val.
De diametrala motsatserna i Den framtida visionen och Liebermans förslag är öppningsdrag i en lång förhandlingsprocess som äntligen fokuserar på ett ämne som alltför länge åsidosatts. Israelerna har helt enkelt tre val: antingen att judiska israeler ger upp sionismen; eller att muslimska israeler accepterar sionismen; eller att muslimska israeler inte förblir israeler länge till. Ju snabbare israelerna löser detta problem desto bättre.
